Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Almqvists ungdomshistoria, verksamhet inom Manhemsförbundet och bondelif i Vermland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behag. Likväl tackar jag icke henne så mycket för detta, som
icke mera för det hon gifvit mig en mor, som jag aldrig skall glömma. Det är på denna bild jag så gerna vid ensliga
stunder låter min blick försjunka i ljufligt minne. Med sina
fel och fullkomligheter är hon den käraste gestalt, som bakom alla mina senare taflor reser sig upp i mitt minne. Hon vinkar mig kraftigt och vänligt till höga trakter.»
Almqvists mor, Brigitta Lovisa Gjörwell, en dotter af den
bekante bibliotekarien, tyckes varit en högt begåfvad, men
svärmisk och underlig qvinna.
»Hennes käraste nöje», säger Almqvist, »var att svärma i
parker och skogar, helst ensam eller med Rousseau.» Vid
sin mors död var Almqvist blott 13 år. Hans informator och
några andra bannade honom för det han ej sörjde, utan läste
romaner och dervid stundom skrattade högt, »men»,
tilllägger Almqvist, »i tysthet uppmjukade Gud mina ögon till många tårar, som jag ej aftorkade med andras, utan med
egna näsdukar, så att ingen visste af dem».
Hans far var krigskommissarie, och hos Almqvist fans,
enligt hans eget uttryck, tvänne själar, en kamreraresjäl, som han ärft efter sin far, och en poetisk själ, som han ärft efter modern. Personer, som noga känt Almqvist, hafva uti detta yttrande funnit en förträfflig nyckel till hans karakter. Almqvists fyndiga dialektik, hans paradoxkärlek och bittra, djupt liggande humor voro fädernegåfvor — krigskommissarien var bekant för en oemotståndlig processlystnad — deremot tyckes hvad Almqvist sjelf benämner sin »inre musik», hans väsens många ädla egenskaper, varit den tidigt från verlden bortgångna moderns testamente. »När mormor dog», berättar Almqvist, »fick jag min mors porträtt. Det visar ett
bond-aktigt ansigte med röda läppar och kindben, och ett par
ögon!» Hon hvilar i Gjörwellska familjegrafven på Solna
kyrkogård. Ganska troligt är, att Almqvist i »Amorina» i
Henrikas mor gifvit en idealiserad bild af sin egen moder, och likaledes att hans fabler i någon mån sutit modell för den grofkornige grälmakaren Libius i denna Almqvists
ungdomsdikt. Detta står ock i sammanhang med Almqvists gryende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
