Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. “Försök till Hektors lefnad“, “Hvad är kärlek?“ och andra ungdomsskrifter. “Amorina“ och “Det går an“. Den samtida kritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kroppslig gestalt i prosten och kyrkoherden öfver Danderyds
församling, dr Libius, en oöfverträfflig typ för det medvetet
men groteskt komiska. Det lugn, hvarmed han, enligt sitt
eget uttryck, bär en skön sidenhatt i Guds församling, gör
ett högst egendomligt afbrott mot hans fullständiga fritänkeri,
och något bittrare hån öfver prestembetet, än hvad Libius
har att bjuda på, låter sig svårligen tänkas. Det är dock
icke blott humoreskerna, som i den nya upplagan af
Amo-rina blifvit något afslipade. Den ursprungliga formen gör
i allmänhet ett starkare intryck af vildt skapande, poetisk
naturkraft. Exempelvis är den yngre Amorina indelad i fem
böcker, men den äldre i fem tider, och hvarje tid har sitt
särskilda motto. Dessa motton ur den makulerade Amorina
må anföras, ty de äro minnesvärda.
Försia tiden (motto).
»Morgonens klara, heliga sken — o, friska, hvi flyr du?
blid som våren du var, barndomens saliga lif.»
Andra tiden.
»Middagens häftiga, lågande brand står hög öfver lifvet,
svalkar dig ej något bad, dör du af sommarens brand!»
Tredje tiden.
»Handlingar nu? dem aftonen pratsam samlar som hösten
frukterna. Aftonens ljus slutar i midnattsskräck.»
Fjerde tiden.
»Nattens lusta har födt de ystra, de bistra gestalter,
blunda, o engel, o sof! Nattsången manar ej dig.»
Femte tiden.
»Ny skall oss stunda en morgon, en vår, vårt eviga ena.
Nämn hvar en i sitt namn. Der skall han hafva sitt hem».
Det sist anförda mottot tyckes häntyda på något slags
försonande afslutning af den ursprungliga dikten. Om ett
sådant försök till disharmoniernas lösning verkligen funnits, kan nu
ej afgöras, ty slutbladen af den äldre Amorina hafva aldrig
blifvit tryckta, och slutet af 1839 års upplaga företer ingen
annan försoning, än den som kan ligga i förstörelsen, i deo
fullständiga upplösningen till det tomma intet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
