Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Almqvists glansperiod. Törnrosens bok. Förhållande till nyromantiken. Allmogeskildringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hafva lagt hand vid verket, för att det skulle bli någon
utveckling af. Och om man börjar att tänka sig hvad som
under vissa icke inträffade förhållanden skulle kunna hafva
egt rum, då är gärdet uppgifvet för alla möjliga hugskott.
Under antydda förutsättningar måste man väl lemna nya
skolan i oqvald besittning af åtminstone den förtjensten, att
hafva fullständigt brutit väg för hvad som komma skulle.
Man var ledsen åt »upplysningens» stolta tidehvarf, och alla
skrankor, som den föraktade »goda smaken» upprest,
nedref-vos öfvermodigt, för att bereda plats åt den antågande
nymantiken *. ,
Det kan sägas om den ifrågavarande generationens
andliga ledare, hvad som blifvit sagdt om deras tyska föregångare**,,
att blott en kort tid utgjorde de en egentlig skola, ett parti
i ordets trängre mening, och vid detta parti knyter sig
närmast begreppet romantik. Men stannade de egentliga
nyromantikerna, hvad angår det poetiska resultatet, till en stor del
vid fromma önskningar, så fingo de dock med tiden sin
Mes-sias i Almqvist. Han, som ingen annan, var en fullvuxen
ättling af den tyska nyromantiken; han ensam utdrog
slut-följderna af den nya verldsåskådningen. Den förhatliga
moralens bud bortresonnerades i filantropiska fraser och ironiska
utfall, och äro än olikheterna mellan »Det går an» och
»Lu-cinde» — såsom vi i föregående kapitel påpekat —
väsentliga, så är det dock ett märkligt faktum, att tyska
nyromantikens förnämste teoretiker och svenska efterblomstringens
rikaste snille båda sökt reformera gammalmodiga begrepp om
sedlighet i könsförhållandet.
Man måste dock vid en jemförelse mellan Almqvist och
vederbörande framför allt se saken i stort, ty denna
öfver-lägsna personlighet var ingen härmare, som kan inpassas
i en literär tvångströja. Han var på vissa områden sjelf
den förste att bekämpa romantikens idéer, och begreppet
* Som det mest talande uttryck af denna barnsligt förtjusta stämniDg. 1
hänvisa vi till Atterboms prolog i första årgången af Phosphoros.
** Jfr R. Haym, Die romantische Schule (1870).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
