Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Almqvists glansperiod. Törnrosens bok. Förhållande till nyromantiken. Allmogeskildringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»reaktionär», som blifvit nästan oskiljaktigt från romantiken,,
träffar ingalunda in på Almqvist.
Ingen bör klandra fosforismen för dess uppträdande mot
den gamla, hos oss förstenade, åtminstone maniererade, franska
smaken. För kampen till dennas utrotande är man fosforisterna
alltid tack skyldig; likasom, i allmänhet, för svenska
ungdomens återväckande till ett högre, varmare och innerligare
poetiskt lif. Man kan väl icke säga, att fosforisterna
ensamt hafva förtjensten häraf; emedan väckelsen till ett nytt
lif i alla riktningar, den poetiska inbegripen, var gifven
genom 1809 års hvälfning, hvarförutan troligen hela fosforismen
sjelf blifvit qväfd i sin linda. Bekantskapen med den tyska
literaturen, som, genom den Bruzelianska editionen af så
talrika tyska mästerverk, hastigt spred sig öfver landet, gjorde
för öfrigt ganska mycket till saken. Man kan väl icke, af
öfverdrifvet begär att rosa fosforisterna, neka detta? eller
måhända påstå, att Bruzelius sjelf var en fosforist? Men då
man gifver fosforismens koryféer all den heder och tack, som
dem med rätta tillkommer, lär man likväl icke kunna
bestrida, att det stora misstaget vidlåder dem, att tro hela den
rörelse, hvartill de sjelfva hörde, kunna eller böra inskränka
sig till den blott och bart poetiska kretsen, utan att få öfva
inflytande på samhällets yttre förhållanden, eller, med andra
ord, tillika hafva sin nödvändiga, ja, sin oundvikliga politiska
sida. Det var denna politiska utveckling, som ifrån 1809
arbetade samtidigt med fosforismen, ehuru den ej kunde hinna
komma i dagen förr än omkring 1820 och i perioden
der-efter. När nu detta skedde, utbrusto fosforisterna i förargelse,
och väckte dermed den allmänna oviljan mot sig tillbaka.
De hånade samhällets1 kraf på social regeneration, icke
besinnande, att detta kraf måste vara lika rättmätigt som det af
en poetisk pånyttfödelse. De önskade endast sjunga om frihet,
kärlek och skönhet; men ville icke, att dessa skulle få ega
en bättre, djupare och sannare tillvaro, än hittills, inom
kretsen af det menskliga lifvets förhållanden i verlden. På
sådant nedsågo de med förakt. Hvar och en i landet insåg
detta; men när romantikerna näpstes för ofoget, att mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
