Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Almqvists glansperiod. Törnrosens bok. Förhållande till nyromantiken. Allmogeskildringarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föreningens Tidning hade, kort förr än Hagberg tog till orda,
kallat boken ett »skaldeverk, som äfven med sina brister
höjer sig vida öfver det mesta af hvad Sveriges nyare
vitterhet frambragt», och recensionens författare (Atterbom)
tilllägger att, i fall den dermed beträdda vägen hädanefter
oförvilladt fullföljes, öppnar det oss en utsigt till en i
Norden uppstigande helt egen sångverld af sammangjuten
hespe-risk och skandinavisk fägring». Äfven ansåg Atterbom, att
romanen eger en »originel och intressant grundtanke, på hvars
framställande det helas plan är anlagd med en skarpsinnighet,
som snarare är för mycken än för liten» (!) Egentligen mot
denna grundtanke är det som Hagberg har skarpa
invändningar att göra, då nämligen Almqvist, enligt sina egna ord, ville
i hufvudpersonen i sin roman teckna en individ, som må
benämnas »en naturbild af den menniskoenhet, för hvilken den
vanliga söndringen och den vanliga återföreningen mellan
manlig och qvinlig mensklighet är främmande; det tillstånd,
hvari menniskan, höjd öfver alla bildningens och
missbildningens strider, är ett himmelskt — djur».
Denna varelse, Azouras Lazuli Tintomara är — såsom
våra läsare troligen känna, eftersom romanen är intagen i
det sedan 1873 under utgifning varande urvalet af Almqvists
skrifter — dotter af en aktris, som under Gustaf III:s
lättsinniga tidehvarf förglömt att gifva sin dotter hvad hon kallar
»döpelsens heliga — heliga — huru heter det? Scen, nej
akt, så är det!» och ehuru »döende, ångerfull och moderhuld»
ej tänker på att försona hvad hon brutit. Detta vill väl
författaren ej just rekommendera, men det är dock intressant.
Men intressantast af allt, utom Tintomaras obenägenhet för
kärlek, om hvilken vi skola tala längre fram, är hennes
fägring, smidiga växt, hvilken både män och qvinnor betraktade
med »särdeles ögon», vidare hennes »graciösa gest,
fullkomligt lik den man ser en ung häst göra, som vid minsta läte hajar
åt sidan». Men framför allt hennes vighet, att som en katt
klänga i trädtopparne, hvilket måtte hafva varit särdeles
pikant att åse. »När hon klättrade uppåt behändigt och vigt,
såg det ut som hon hade fyra händer och inga fotter; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
