Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Almqvist som journalist och literär kritiker. Förhållande till samtida författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt rätt neptuniska skick. Vare härmed huru det behagar, så
är det visst, att för en, som rår om någonting som Mälaren,
betyder Seine intet stort: men tyst med det! När man står
på högsta tinnarne af Notre Dame, och skådar Panteon till
venster och Louvren till höger, då kan man icke vara ohöflig
emot Paris och dess najad. Äfven emot Victor. Hugo — han
må hafva förbrutit sig huru mycket som helst mot konsten i
och med sin Quasimodo — kan man icke vara ohöflig, när
man står på hans förevigade kyrka. Men om man slutligen
skådar dit ned — ned i de tusende svarta smala, likt ormar
sig slingrande gatorna, då mins man övilkorligen Esmeralda,
och man tänker med en tår: »fanns också du aldrig till i
verlden, var du blott en himmelsk tanke i en skalds själ, sår
är åtminstone visst, att mången — mången — går der nere nu
— just nu — icke så skön, som du, Esmeralda: men lika så
olycklig som du, och olyckligare». Det är svårt att säga, om
i Europa något mera degraderadt gifves än pariserqvinnan;
ännu. svårare är att säga, om det är hennes skuld. Helst när
man står i en kyrkas krets finner man sig djupt sinnad att
tänka på Frälsarens heliga ord, att endast den må kasta första
stenen, som vet sig sjelf hafva intet brutit. Det är lätt att
bele en grisett och förakta henne: låtom oss göra hvad som
är svårare: »gråta en stund.»
I Aftonbladet meddelade Almqvist från London ett ganska
egendomligt utkast öfver pauperismen. Det allvarligaste i det
närmaste af allt, som för tillfallet tog uppmärksamheten i
anspråk rörande europeiska samhällets utveckling, föreföll
honom ligga i frågan om fattigdomen. Skall den fattiges
tillstånd förbättras genom de närvarande samhällsformernas
jemk-ning och godvilliga förfogning? Eller skall han bringas till
den ytterligheten att nödgas förstöra dessa former, för att
hjelpa sig sjelf? »Vi önska af hjertat det förra», säger
Almqvist; »men det ser ut, som om många vilja det senare: icke
derför, att de önska sig en revolution öfver sina egna
huf-vuden — långt derifrån — men emedan de framkalla den,
och genom sekler arbetat på ett sådant framkallande».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
