Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Flykten från fäderneslandet Almqvists sista lefnadsöden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig, charlatanisera och bråka, om man skall kunna vinna åt
sig en med sitt kraf öfverensstämmande ställning. Mitt arma
hjerta! i många fragmenter har du utgjutit dig. Ingenting har
jag fått rätt arbeta! — Det är svårt att förtvina».
Och vidare yttrar han:
»Evige Gud, förbarma dig! — Det är så underligt. En
enda sak här i verlden har jag satt ett stort, outsägligt värde
på. Detta har icke varit någon nyck ifrån gårdagen — icke
något, som förgått några dagar derefter. Det är mitt lifs
varmaste och innersta behof både om natten, och bor
hemligt inunder alla mina göromål om dagen. Detta mitt begär
är så inneslutet uti min kärlek till Gud, att jag icke kan
skilja det derifrån. Det är så oskyldigt, så fromt, så rent
menskligt, att (äfven om det vore möjligt) intet skäl är för
mig, att söka arbeta det bort utur mitt väsen. Om det vore
ett syndigt begär, då skulle jag genom bön och arbete kanske
kunna få det bort. Men nu är det icke en synd, utan jag
vet med mitt väsen, att det är förädlande.
Och detta enda har jag icke fått. Min heliga, vackra,
oskyldiga åtrå skulle just här blifva dömd till ständig hunger.
— Ack, i allt är jag så rik — i allt sådant, som jag ringa
aktar. Min inre förmåga är så tillräcklig, att jag med den
obetydligaste ansträngning med stor lätthet och hast kan
utföra många saker, som andra menniskor med mycken möda
svårligen kunna göra. — Och mig gör det ingen glädje. Mitt
väsens innersta hunger är lika stor. Hvarför fick jag allt —
utom det jag behöfde? - - Huru gerna skulle jag skänka
bort dessa för mig så tomma, glädjelösa yttre fördelar och
inre gåfvor. Men det är omöjligt. Min själ förvissnar och
mitt lif är förspildt. Ty det är icke nog, att jag nu ej har
mitt lifs oskyldiga enda önskan fyld — jag kan aldrig få den
— aldrig så länge jag lefver.
Denna min själs innersta slutlösa brist, har den verkan
att jag icke heller kan rätt begagna någon af mina andra
själsförmögenheter. Jag känner med mig, att hvarje särskildt
ämne, hvartill jag har lefvande förmåga, skulle jag kunna gå
så långt uti, att jag skulle blott för det kunna blifva en ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
