Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. De båda rivalerna på kejsartronen - 1. Vänskapstiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
officiella egenskapen af ryska agenter: i Dresden
d’Entraigues hvars intriger i Venedig 1797 Bonaparte
redan kommit på spåren; Vernégues i Neapel; i sjelfva
Paris schweizaren Christin, Markovs intime rådgifvare.
Detta förhållande retade på det högsta Napoleon,
isynnerhet efter det frimodigt uttalade vidhållandet af
Ludvig XVIII:s anspråk, och han gjorde på sitt vanliga
sätt ett slut derpå. I augusti 1803 lät han arrestera
Christin; i november vid togs samma åtgärd mot
Vernégues, som påfven icke vågade försvara; beträffande
d’Entraigues, hvilken genom en fiendtlig skrift särskildt
gjort sig till föremål för hans vrede, fordrade han dennes
rapellerande genom kurfurstens af Sachsen förmedling,
och då dessa mått och steg förblefvo utan verkan,
pockade lian på hans fördrifvande från Dresden. »Vi äro
inte sådana kär’ngar heller, att vi ha tåligt fördrag med
ett slikt uppförande,» utropade han under ett samtal
med Markov.
För att hämnas talade Markov midt i Paris vid t
och bredt om sitt stånds tendenser, hvilka voro den
rojalistiska verldens. Han tog till sin förtrogne
Choiseul-Gouffier, hvilken i hemlighet förblifvit den nya regimens
fiende, och tillät sig malplacerade eller barnsliga utfall
mot regeringen. Mot sin herres afsigter lade han
hinder i vägen för återupptagandet af handelsförbindelserna
mellan de båda landen under förevändning att Frankrike
hade allt att vinna och Ryssland allt att förlora dervid,
och drog på samma gång nytta af sina privilegier som
diplomat för att låna sig åt smugglerier. Man ertappade
en gång hans namn främst på en subskriptionslista å
pamfletter mot den konsulariska regeringen: »Tsaren
har sin mening,» sade han dervid såsom en slags ursäkt,
»men ryssarne hafva sin.»
Dessa Markovs snedsprång förgiftade förbindelserna,
som efter hertigens af Enghien afrättning, våren 1804,
blefvo totalt förstörda. Underrättelsen om detta brott
anlände till Petersburg en lördag, aftonen för en
diplomatisk mottagning. Alexander, dertill drifven af sin
mor, anlade sorgdrägt efter sin vän och gick förbi
franska sändebudet utan att säga ett ord. Bonaparte
skonade från den stunden ingenting, hvarom vittnar
hans bref till Talleyrand af d*i 31 mars: »Emigranterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
