Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. Romantiska episoder. - 1. Hofvet i Kurland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stängd, bevakad af den trogne Cléry, som först på
konungens enträgna begäran öppnade. Prinsessan låg
på knä för sin biktfader, abbé Edgeworth, densamme
som bistått Ludvig XVI i hans sista stunder.
Förvånad öfver sin onkels närvaro, steg hon upp, sprang
emot honom, omfamnade honom under frågor och fick
veta att tillflyktsorten i Mitau hade beröfvats dem.
Hon mottog denna underrättelse med stor fattning,
tackande Gud, sade hon, att hon blott hade sin egen
olycka att beklaga och icke Frankrikes. Hon försökte
lugna konungen. Hon skulle vara lycklig öfverallt der
hon kunde följa honom och lefva för honom.
Slutligen frågade hon, om hon finge helga de båda följande
dagarne åt sin faders minne, eller om ordern att resa
genast skulle verkställas. På onkelns svar återtog hon
sina andaktsöfningar.
Nyheten, som under dagens lopp kringspriddes i
Mitau, gaf anledning till ett frivilligt betygande af
invånarnes sympatier och ledsnad. Hopen, som enligt
ett åsyna vittne utgjordes af folk af alla lefnadsvilkor,
qvinnor, gubbar och barn, begaf sig till palatsets
ingångar, och då konungen jemte sin nièce visade sig,
trängde sig massan fram mot dem, bugande sig och
kyssande deras händer. Äfven kurländska adeln tog
sin andel i dessa demonstrationer. Utan fruktan att
synas ogilla den mot de kungliga landsflyktingarna
utvecklade strängheten, anhöll den om äran att bli
mottagen för att få säga dem farväl och erbjöd dem sina
tjenster för att förmildra intrycket af dess herskares
hårdhet.
Under den tid Ludvig XVIII fann en fristad i
Warschau, var han glömd af samma suveräner, till
hvilka han kort förut satt sin förtröstan. Om de ännu
påminde sig honom, var det för att tillstå för sig sjelfva
att han ej längre kunde tjena som verktyg för deras
planer, eller för att på hvarann afskudda sig omsorgen
att befria honom från fattigdomens bittra förödmjukelser.
Fattigdomen och den vanmakt den medför voro i
sjelfva verket orsaken till det lilla hofvets grämelse.
Grefven af Lille hade redan vistats mer än sex
månader i Warschau utan att erhålla det månadtliga
understöd, som Paul I vid hans afresa från Mitau förbundit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
