Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Buabruden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den dag Sven, efter aftal, skulle stiga ned
i dalen och begära arf och bröllop, blef en
sorgens dag i buom.
Allt ondt hade Margit glömt, men att det
funnits ett ondt »därnere», det hade hon inte
glömt — och för det onda var hon rädd . . .
Gifve Gud att! . . . Själf skulle hon stanna här
uppe till dess det var förspändt till skjuts
nedför predikstolen. Utstyrseln låg ju färdig sedan
år. De höllo hvarandra så hårdt i hand, som
om handtaget varit ämnat för evigheten, medan
Margits tårar föllo, tunga och långsamma. De
togo näring ur hela hennes väsen, herre.
Efter dem pinglade kreaturen i en lång
sorg-fylld rad, och rackan hade sänkt den yfviga
svansen som tecken på att hon »förstod».
Sven tyckte sig aldrig ha gått en så
tung-sam stig.
Tala kunde ingen af dem.
Margit försökte till sist att spela en
afskeds-låt; men fiolen snyftade den med, oeh så tyckte
hon bättre om att lyssna på klockorna, som ringde
in sorgen i hjärtat på henne, som ett hälgsmål.
»Du skrifver väl en lapp med jäntan», fick
Margit fram till sist.
»Visst!»
»Och passar luren hvar kväll, när solen står
snedt öfver hökbärget?»
»Visst, visst!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
