Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enoch frostmannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På kvällarna, när febern var högst och
yr-seln häftigast, talade han ofta om något, som
låg under loggolfvet — om något, som inte blifvit
gjort, »för gossens skull».
Ingen lade märke till det mer än jag.
Stolpsängen var djup och mörk. Det
mäktiga ansiktet därinne blef allt hvitare och hvitare.
Till sist hade det mist hvarje droppe af jordisk färg.
Vi trodde redan att sansen lämnat honom.
Alla voro samlade.
Men då reste han sig upp och talade, inte
som en, hvilken snart talat slut, utan lik en, som
ännu har makt.
»Hör söner — hustru — jag vill, att Lisas
gosse ska* ha gården med namnet. Han har
makten i sig — han — Lisas gosse —. Ska’
följa — hvad — jag — — Lisas gosse–
namnet — gården — söner — hustru, lyd!»
Det blef tungt kring dödsbädden.
Så steg äldsta sonen fram till sist och sa’:
»Jag tänker ändå, att vi väl inte äro hågade
låta en oäkting komma till styret.»
Täcket af, och så stod Enoch på golfvet,
dödsmärkt, men fruktansvärd ännu.
»Jag vill!» dånade han. *Jag vill!»
Han grep äldsta sonen i axlarna och böjde
honom i själfva dödsgreppet ned på knä!
Så vacklade »kungsträdet» och föll —
långsamt — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
