Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifs-stigar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte vågat slikt, sedan gossen blifvit så stor, att
han förstod pjåsk.
Guds välsignelse öfver modershänder, herre!
Hur hårda de än äro, hur otympligt de än
smeka, så skänka de ändå lindring åt det barn
de vill trösta.
Nu visste Stens tårar hvar de skulle ta’
vägen!
Modern tog hufvudklädet af sig — det blef
hans näsduk — medan gamla Pär förläget höll
vakt, »så ingen skulle komma på gossen med
något slikt bakvändt».
Ja, på så sätt skildes han från hemmet, han
gossen från stugan i fattigfärg!
Sju år är en lång tid, herre, för ett träd i
dess bästa växtkraft.
De ringar det då tar, den lutning det då
får, bestämmer dess form och kraft för lifvet.
Stens »ringar» i staden formades af svält,
matdagar, aflagda kläder och nedpressande af
jaget.
Värst var, att han var så storväxt.
Klasskamraterna, de som måste klunga ihop
sig till ett dussin, innan de vågade sig på
honom, voro de elakaste. Nå ja, det är ju de
smås lag, det, att vara de elakaste!
Ibland klådde Sten upp dem, men vanligast
knep han ihop läpparna och höll ögonen stadigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
