Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifs-stigar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sofva tänkte inte ens Sten på den natten.
Sofva, från dalen — från krönet — från
studentmössan — och — mest af allt — från Karin!
Åh, nej!
Han spejade och spejade mot höjden, men
det var ju natt nu! Om man kan kalla »natt»
en sådan genomskinlighetens dunkla klarhet som
denna. Naturen har brådt under vår korta
dubbelsommar, herre. Bara för några ögonblick
sträcker solen ut sig på bärgstopparna;
fåglarna somna då midt i en drill, älgarna stanna
midt i loppet, blommorna bada hastigt i den
kraftiga daggen, skogens nattvandrare smyga
snabbt ut på rof. Så en blixt vid västern. —
Solen är åter vaken, och åter växer gräset, så
det hörs, och åter skjuter säden ax direkt ur
myllan.
Sten satt utanför stugan med händerna
knäppta bakom hufvudet, nästan domnad af alla
nya intryck.
När solen höjt sig, tyckte han att han varit
med om en döpelseakt, i hvilken han själf varit
dopbarn.
I den stunden blef han naturens ägendom,
herre. Han skulle aldrig bli fri man mer!
Ändtligen var rika Hans hus som framsuget
ur morgondimman och flammade åter eldrödt
på höjden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
