Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifs-stigar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Sten mindes det som ändå mer
flammande och eldrödt — och som större.
Men ett slott var det ändå, och Karin var
prinsessan, som väntade på prinsen.
Och nu kom prinsen ändtligen!
Sten stormade uppöfver, men föll tillbaka
gång på gång.
Bärget var brantare, än han mindes det —
mycket brantare.
Han slängde ifrån sig studentmössan, som
om det varit den som tyngt honom — tog språng,
kröp! Till sist kom han, svettdrifven och
andfådd, till trollstenen, som låg halfvägs. Där
måste han stanna. Han hade fått stadsmuskler
och stadslungor, han Sten!
Men han hann inte harma sig, ty nu såg
han en flicka i skarlakanskjol däruppe på krönet,
skuggande ögonen med handen, se ned mot
dalen.
Var det Karin?
Ja, han kände, att det var Karin!
Så ropade han!
Snabbt, som när en lom dyker, sköt Karin
nedöfver bärget. Besinna sig gaf hon sig inte
alls tid med.
Sten slöt ögonen; det gällde lifvet, detta, om
hon föll! Men Karin var säker på foten och
kände vägen. Stugan i fattigfarg hade varit
hennes enda gillestuga under alla dessa år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
