Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lifs-stigar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter hand, när modern dött, blef rika Hans
hem ett stadshem — hvad på Karin angick.
Hon ville känna sig andas samma luft som
Sten om också på afstånd.
Hans däremot höll nu, efter sjukdomen, igen
så mycket han orkade och klagade för alla, som
kommo, öfver Karins stadsfnoskerier.
Redan morgonen efter Stens ankomst följdes
Karin och han nedöfver, stora kröken omkring.
De gingo hand i hand för sista gången, de
två — gingo långsamt och med böjda hufvuden.
Karin hade kännt, att hon aldrig skulle orka
arbeta sij^ tillbaka till denna Sten; Sten, att han
aldrig sKulle orka arbeta sig fram till denna
Karin. Båda hade de mist tågan i sitt lif.
Han huttrade ihop ibland, han Sten, som
om han kännt blåst röra vid hjärtrötterna.
Ingen af dem talade.
De hade talat ut under natten, i helt
förtroende gifvit hvarandra hvarje droppe de gömt
i både hjärtan och tankar.
Hvad de kunde ge, hade de gifvit . . .
Nu kände de det bara så ömt, som om de
gemensamt skrinlagt en dyrbar planta, som haft
rot hos dem båda och som dött hos dem båda.
Karin gret visst, men i hennes sorg låg nu
jämlikhetens förståelse och trygghet.
Vid kröken till stora landsvägen stannade
Sten och såg sig om, såg på henne, Karin, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
