Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vinternatt og andre fortellinger (1896) - Når grågåsen farer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 Når grågåsen farer
Han trakk foten tilbake, blev stående med åpen munn, rev hen-
dene op av bukselommene og skygget for øinene.
Jo, der var den!
Like over skaret kom en liten mørk stripe seilende, jevnt og
taugt, høit oppe, alltid fremover.
Det var den første flokk grågjess som Ivar nu i mange dager
hadde gått og ventet på.
I det samme blusset hans kinn, han vendte sig likesom for å
løpe inn, men betenkte sig; det var morsomt å stå og se at de
drog forbi.
Flokken kom fremover, bøide litt over mot den vestre dalsiden,
det så ut som den steg, alt eftersom den kom nærmere. Snart kunde
han skjelne de enkelte, en stor sterk basket et par alen foran som
veiviser, og efter kom den store flokken i to linjer, som løp sam-
men i en spiss foran. De fløi så jevnt og sikkert med taktfaste
vingeslag.
Da de var midt foran, blev han grepet av en vill lyst til å for-
styrre denne regelmessighet. Både mor og bestemor hadde sagt at
han aldri måtte gjøre det, men før han visste ordet av, stod han
med den ene hånden fremrakt og pekte på flokken.
I samme øieblikk vaklet en av de forreste i flokken og falt ut
av rekken, så en til, en til, de falt fra hverandre, dalte, saktnet,
det var som de med én gang mistet sin kraft og kom i den største
forvirring.
Lange, hjelpeløse skrik kom ned fra luften, fjernt fra dalte de,
og det var så rart, likesom de kom fra alle kanter.
Likeså plutselig blev Ivar grepet av en sterk angst, som om han
hadde gjort noe riktig galt — han visste jo at det var synd å peke
på grågåsen. Han gav sig til å lese Fadervår — det hadde han
hørt var den eneste måten å hjelpe på.
Veiviseren tok noen kraftige tak og kom foran, bøide litt øst-
ligere; en efter en arbeidet de sig igjen op i rekke bakover, snart
tok den siste noen kraftige tak og sluttet sig til, flokken gled videre
med vingeslag i takt rett mot nord.
Ivar stod og vendte hodet langsomt eftersom flokken för frem,
blev ferdig med sitt Fadervår, så han nikket amen efter idet den
gled inn over granskogen, som blånet langt der mot nord, og
blev borte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
