Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TRON.
Tron? Den kunde förr i tiden försätta berg,
sägs det. I vår tid har den, Gud bättre,
ingen hög rangplats, med undantag för dem, som
alldeles för mycket tro på sin egen kommande
salighet och andras eviga fördömelse. Jag önskar
alla saliga, jag, och därför tror jag på det, ty
man tror i regeln på det man önskar.
Som liten, när jag läste om Petrus som skulle
gå på vattnet, tyckte jag att han var en stackare,
som inte trodde nog starkt. Så beslöt jag att
pröfva styrkan af min egen tro i den vägen. Jag
trodde nämligen — det var innan jag kunde simma
— att om jag trodde riktigt, riktigt säkert, så
skulle jag kunna flyta som en trästicka, hvarför
jag en vacker solskensdag, i sällskap med en annan
pojke, gick till närmaste »blådjup» — såsom min
lilla Lisbeth plägade uttrycka sig — och släppte
mig ut på vattnet med ropet: »Här ska du få se
på en kork!» ... Men, till min egen stora och
obehagliga öfverraskning märkte jag att det var
vått, inte bara under mig, nej, rundt om mig såg
mitt öga endast det guljolmiga Nybroviksvattnet;
att andas gick ej, jag blef arg — alldeles inte
rädd — och då jag utbringade ett »djädrar anagga»,
så pullrade några luftblåsor ur munnen förbi
näsan, och då förstod jag att jag blifvit kuggad i
min starka tro, och att jag helt enkelt höll på att
drunkna.
Då närmade sig mig något, som blef allt
ljusare och ljusare, jag grep efter halmstråt och fick
fatt i en stortå. Det var min äfven föga
simkunniga kamrat, som till sin fasa sett mig sjunka
under vattenytan, och i det den tiden ännu
grumligare stockholmsspat hade han sett konturen af
min kropp ge sig allt längre och längre ut från
land. Just där vi höllo till växte ett urgammalt
pilträd, som sträckte sin stam vågrätt tätt öfver
vattenytan. Pojkstackaren klättrade ut på trädet så
långt han kunde komma, tog sig så med armarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 01:02:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/abarn/0010.html
