Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tron
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och att det i andra universa finnes andra
mineraler och kemikalier.
Dogmer däremot har mitt trosbehof inte haft
användning för, trots det att deras poetiska halt
tilltalat mitt sinne för det åldriga, det traditionella.
Jag reser mig med den uppriktigaste vördnad upp
i min bänkplats i kyrkan, då jag hör de ritual,
med credo och litania, som högtidligt uttalats i
kyrkkoren alltsedan Anno Domini 325, enligt det
Nicenska mötets beslut.
Med föga mindre vördnad deltog jag i en
annan religions ceremoni, denna gång i en —
järnvägskupé. Det var mellan Köln och Paris, tidigt
på morgonen. Utom mig hade där öfvernattat
två medelålders män. Jag satt slumrande i ett af
hörnen, men måtte vaknat vid det lätta bullret
öppnandet af en kappsäck förorsakade, då jag
försiktigt smygtittade genom springan af det ena
ögat, och såg till min obeskrifliga förvåning, huru
dessa två tyst och stilla framtogo hvita,
svartrandiga mantlar och hvita bindlar — åtminstone
minnes jag det så, det är ju otaliga år sedan —
och skrudade sig därmed. Så vände de sig åt
kupéfönstret, som vätte åt öster, och, mumlande
tydligen rituella böner, förrättade de sin andakt,
eller — kanske rättare uttryckt — utförde den
morgonceremoni, som deras fäder alltsedan
årtusenden gömt och vårdat.
Jag förmodar det var ett par judiska präster,
som i trots af den kristnes närvaro icke ansågo
sig ha rätt att slinka undan denna deras ämbete
åtföljande förpliktelse att bedja på hela sitt folks
vägnar till Jehovah. Hvad vet jag... Emellertid,
på mig gjorde det ett gripande och skönt
intryck; och jag halfdrömde om fader Abraham,
som i Mamres lund bland allt sitt husfolk uttalat
kanske precis samma böner, till samma Jehovah,
på alldeles samma språk, som nu hans ättlingar
på det rullande järnvägståget, hvilket stånkande
och hvisslande genombrusade ett land — som icke
var Kanaans.
Senare, i Paris, då jag fick genomgå ekluten,
som man säger, var jag ofta tacksam för att kunna
få krypa in i den gamla, ständigt öppna kyrkan
S:t Eustache, nere vid Hallarna, att där ... nå,
låt gå ... få pipa ut i min hjälplöshet. Det var
så ljuft, så lugnande och stärkande att i den mörka,
af mystik genompyrda helgedomen, här och där
upplyst af de vaxljus, de fromma eller de
ångrande tändt framför sina helgons altaren, få, stödd
mot en pelare, lyssna till de latinska missalernas
entoniga upprabblande, afbrutet då och då af
klockans silfverton vid högaltaret, att inandas och
liksom döfvas af rökelsens doft ... det var liksom
en tröst att se andra förtviflade smyga in, doppa
sina fingrar i vigvattnet, göra korstecknet, och så
sjunka ner på bönpallarna, tummande sina radband
och mumlande ...
Människan är nu en gång sådan: »Du ej den
enda är! Tröst för ett tigerhjärta ...»
Jag var morskare och kanske litet bättre, när
jag åter knallade mig uppför rue Montmartre till
min ateljé uppe på »bytten».
Skall man då icke vörda alla sådana religiösa
bruk såsom något heligt, de må tillhöra hvilken
religionsform som helst?! Då jag var ung, då jag
också var dum, förbröt jag mig nog i detta
hänseende, men med åren, med de bittra
erfarenheterna, har jag fått en, såsom jag antar, riktigare
uppfattning i detta fall.
Nu vill jag bedja er, barn, att vörda
föregående och samtida släktens tro, äfvensom dess
yttre bruk och tecken; det hör under samma bud
som det att hedra fader och moder.
Men, som jag antydt nyss, credo quia absurdum,
att tro därför att det är orimligt, såsom
kyrkofadern Augustinus yrkade, se, det har jag
aldrig orkat med. Hur medgörlig jag än är blifven.
*
Därför tror jag heller icke på spöken, ehuru
jag som barn alltid, när jag lagt mig, såg dem i
långa rader stryka förbi mig: jag tittade på dem,
men trodde aldrig på dem, och däri hade jag
alldeles säkert rätt.
Mina barn fick en gång det otäcka infallet
att »på skoj» agera spöken, och kommo klifvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 01:02:58 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/abarn/0012.html
