Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Teodor Blanche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med de mest utpräglade åsigter och oryggliga
öfvertygelser för egen del förband Blanche en fördragsamhet mot
olika tänkande och en hofsamhet i omdömet, som alltid
helst mindes, hvad vackert och berömligt fans att taga
vara på, enligt den Horatianska regeln att, der det mesta
har glans, ej stötas af en fläck eller två. Ja, voro ock
fläckarne hvarken få eller små, dömde han dem försonligt,
der sanningen ej tillät att han glömde dem. “Jag vet väl, att
det äfven fins skuggor i hans lefnad,“ yttrade han i
borgarståndet 1860, förordande pension för Johan Johanssons
enka, “men dessa bruka dock sänka sig vid grafven; vid
den är man van att endast se det goda, der pläga dygderna
träda förklarade fram; och är det väl skäl att vi bryta
stafven öfver den, som i så månget vigtigt ämne varit
vår rådgifvare, och som ej låtit en enda stor
samhällsfråga gå sig förbi, utan att försöka sig med dess lösning?“
Vi hafva nämnt de väsentliga egenskaper, som i hög
grad gjorde Blanche egnad till minnestecknare i den med
“Berättelsernas“ närslägtade form, han för denna genre
valde. Den koncentrering, han lärt sig inom sina
berättelsers “små ramar“, följde honom äfven här: hans
minnesbilder äro, om vi så få säga, porträtter i miniatyr. Men
äfven öfriga, den mästerlige berättarens företräden
återfinna vi i dem. Derför går det ej sällan läsaren så, att
den faktiskt enkla och sanna teckningen af en nyss
hädangången liksom framträder i ett visst tidsafstånd från sitt
föremål och med en färg, hvilka förläna den samma prägel,
som utmärker alla dessa diktade berättelser på
verklighetens grund, hvilka utgöra de oförgängligaste alstren af
författarens snille. Hvem vill väl afgöra, hvart det rättast
räknas, till nekrologerne eller till berättelserna, det
intagande minnet “Han är för god“, som läses i femte delen
af “Bilder ur verkligheten“?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
