Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ansedda djurläkarekår, som det nu eger och utom honom
säkert aldrig haft.
Under mera än tre decennier var han allas orakel, när
det gälde hästar, och ingen sådan köptes, utan att han först
rådfrågades, liksom knappast någon af dessa ädla djur i
Stockholm fans, hvars historia han ej kände. “Se der går
Storsultan, grefve B:s ridhäst för 15 år sedan," yttrade han
en gång, pekande på en utmärglad åkarkamp, som framför
vedkärran med möda släpade sina ben . . . “Nej, men se på
åkarn, den lymmeln, hur han rycker det arma djuret i
munnen!" tillade han, störtande mot åkaren med käppen.
Nu ha vi en lag som stadgar ansvar för den som
misshandlar djuren; men innan lagen kom, var Norling den
lefvande traditionen, en tradition med käppen på
åkar-drängarnes ryggar.
Det var ej tu tal om hans stora öfverlägsenhet framför
alla andra sin tids djurläkare i hvad som rörde det rent
praktiska, användandet af läkemedlen och den kirurgiska
knifven. Men hans sätt att för öfrigt behandla och
beherska de ädla djuren, äfven när de voro som ystrast, var
lika beundransvärdt. En dag kommo till
veterinär-inrättningen en underofficer och tolf man från lifgardet till häst,
förande med sig en häst, som de förklarade vara rent af
omöjlig att sko. "Hit med kampen!" ropade Norling, läggande
sin hand på den frustande och dansande ostyringens länd,
hvarefter han småningom och under smek förde handen
nedåt benet till foten. "Kom nu och tag foten!" befalde
han derefter den yngste af sina elever, hvilket denne också
gjorde. Hästen stod spak som ett lam och lät sko sig.
"Gån nu hem, gossar!" sade han derunder till hästgardisterne.
“jag skall skicka ett barn efter med hästen." Hvem vet,
kanske kände Norling långt före detta till Rareys konst,
fast man icke gjorde så mycken affär deraf som nu.
Sådan var Norling, veterinär-föreståndaren. Hvad han
för öfrigt var, var han på köpet och det var icke heller så
litet. Sträng mot sina elever i allt som rörde
undervisningen, var han dessemellan som en far för dem, kunde
gifva dem sin sista hacka, sitt bästa klädesplagg, om nöden
stod för dörren. Inom det enskilda umgänget står han ännu
oupphunnen. Allvar och skämt, bibelspråk och anekdoter
dansade om hvarandra, ett riktigt fyrverkeri, på dessa aldrig
hvilande läppar. Det ville aldrig rätt "hampa sig", som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
