Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det heter, om icke “gubben Norling“ var med, och med
var han också öfverallt: på lärosalarna, på stallarne, vid
kappkörningar, på landtbruksmöten i östan och vestan, i
oräkneliga bröders och vänners glada lag, alltid lika
sadel-fast och pålitlig. Åren, som hvitnat hans hår, vågade sig
icke på hans ansigte, hvilket ända in i sjuttitalet flammade
af ungdomens helsa och eld.
Han var stark rojalist, så vida det gälde Carl Johan,
till hvilken han erkände sig stå i de största förbindelser och
utan hvars beskydd han hade “stannat i stöpet med
alltsammans“; men ordet krusa fans icke i hans lexikon. “Ställ
hofmarskalken A:s häst till höger om åkar Sjöbergs märr!“
gaf han vid ett tillfälle till svar på uppmaningen att egna
en synnerlig omsorg, om den högvälbornes kreatur. Den
som stack honom i näsa med en syl, kunde, utan afseende
på börd eller rang, vara viss om att få ett eggjern i
flinten.
I trettisex år hade Norling varit föreståndare för sitt verk,
veterinär-inrättningen i Stockholm, då han en dag fick läsa
i officiella tidningen, att han blifvit befald att hals öfver
hufvud och för allo lemna berörda inrättning samt att
begifva sig till Skara och veterinär-inrättningen der, hvars
föreståndare han jemväl varit. Att en omorganisation var
i fråga, det visste han nog; men att den skulle komma så
tvärt och honom alldeles oförberedt, hade han icke anat.
De, som beredde honom denna öfverraskning, må uppgöra
med sitt samvete bäst de kunna; men ovärdigt var detta
beteende mot en gammal utmärkt man, som så träget arbetat
i sitt kall och gjort sitt land så stor och allmänt erkänd
nytta som Norling. Det hjelpte visst att kasta åt honom
några tusen riksdalers pension och en kommendörs-stjerna
— åt honom, som endast lefvat och offrat sig för
utförandet af en idé, men alltid föraktat verldens flärd och
fåfänga!
“Blir jag inte tokig efter det här, så är det en guds
nåd!“ utbrast gubben under tårar.
Slaget var för hårdt och den ädle gubbens hemska
aning slog, tyvärr, alltför mycket in. Innan han fick stiga
ned i dödens och skuggornas stilla dal, greps han af “dödens
yngre broder, det bleka vanvett“, hvarom skalden så
vemodigt sjungit. Han började grubbla på uppförandet af en
ny veterinär-byggnad, men så gigantisk att knappast jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
