Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det oländiga och stenbundua åkerstycket. Nog gick det
sedan lätt för andra att så i fårorna. Men när skörden går
upp, glänser mot solen och vaggar för vinden, hvem ser
fårorna, hvem tänker på plogbillen? —
Den som om också blott i en enda stor bedrift uttömt
sina bästa krafter, den har rättighet att i sina svagheter
bli mildt bedömd, men icke blef det Johanssons lott. Vi
känna knappast någon, som varit föremål för så mycket
klander eller förtal, förtjent eller oförtjent, som han. I
stället för lagerkransar och eklöfskronor, för hvilka mången
gjort mindre än han, kastade man åt honom tistlar och
törnen. Men, i brist på bättre, höll han äfven dem till
godo och gjorde till och med något storartadt af dem.
“De kalla mig för den store oefterrättlige, den store
ormen, den politiske hvalfisken,“ sade han; “men det är inte
spigg det,“ tillade han med sin vanliga sjelfbelåtenhet.
En dag för några år sedan mötte vi honom ute. Han
hade några dagar förut genom vådlig händelse förlorat sitt
yngsta barn, en gosse vacker som dagen och med de mest
lofvande anlag.
“Jag kommer från lilla hvalfiskens graf,“ sade han, men
denna gången med vek stämma och en tår i ögat.
Det var den enda tår vi sett honom fälla, fast det kors,
han bar, nog kunnat utpressa floder deraf. Dock vi misstaga
oss, vi sågo det äfven vid ett annat tillfälle, när i en stund
af vänskaplig förtrolighet vi samspråkade om hans
tillryggalagda bana, hvarvid äfven talet föll på de omkastningar i
politiska och sociala frågor, för hvilka han beskyldes och
smädades. Då öfverväldigades han af den djupaste rörelse
och med dof röst frammumlade han dessa ord:
“När man som jag har hustru och barn, och barn har
jag flere än de flesta,“ tillade han, ty äfven i det var han
storartad, “då . .. då . . .“
Stackars Johansson! När de, som äro en kärast, ropa
pä bröd, då — då —. Kanske var det för sådana rop som
Jerichos murar föllo. Menniskorna förläto aldrig Johansson
hans inkonseqvenser. Hvad mer? Himlen förlåter dem nog.
Det randades väl knappast någon dag då han icke
måste ut för att vigilera upp några riksdaler till lifsuppehälle
åt de sina. Men detta hindrade honom icke från att ropa
till någon minister eller excellens, som han händelsevis mötte:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
