Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åren 1809 och 1810:s politiska tilldragelser för öfrigt. Till
dessa skrifter lade han värdigt sina egna handlingar såsom
ledamot af Riddarhuset, hvars liberala minoritet han alltid
tillhört. Öfverallt der det gälde ett steg framåt på den
politiska eller sociala frihetens område, der kunde man
vara viss på att i första ledet finna hans vapensköld.
Bland mycket annat nämna vi endast tvenne gissel, som
han riktigt gjort till sin lifsuppgift att anställa en
auto-dafé uppå, ett verldsligt gissel och ett andligt: prygelstraffet
och biskopsdömet. Han fick icke upplefva den högtiden;
men det var icke omöjligt att han kunnat det.
Såsom skald egde han varm känsla, liflig fantasi och
en alltid vårdad versifikation. Men hans sångmö gjorde
något för stor toilett, depenserade mera på sin utstyrsel
än hon hade råd till, och blef följaktligen mera grande
dame än bygdens tärna, mera behagsjuk än behaglig.
Obegripligt att Albano (hans vanliga psevdonym), som i
sällskapslifvet utvecklade så mycken naturlig ledighet i sin
konversation, så mycken humor och qvickhet ända till
uppsluppenhet, för att ej säga tygellöshet, deremot i sina utgifna
poetiska skrifter rörer sig med en viss stelhet, en viss
akademisk högtidlighet, liksom hade han mera tänkt på de
aderton än på de nio. Visserligen hade han också bland
de förre haft sina förnämsta idoler, en Tegnér, en Geijer,
en Agardh, som voro hans personliga vänner och hos hvilka
han varit som barn i huset; men en skald har också sina
förbindelser till de sednare, den isynnerhet att icke lägga
band på sitt naturliga skaplynne. Vi tro att Albano hade
blifvit en god humoristisk poet, om han icke par préférence
valt den allvarsamma genren. Vida lyckligare var han
då såsom minnestecknare, hvilket man finner af hans
“Anteckningar om bortgångna samtida“, hvaraf två delar
utkommit. Outtröttlig i att samla materialier och
samvetsgrann i valet af dem, ordnade han dem med
konstnärlig hand och gaf sitt hjertas värma åt det hela.
Älskare af skön konst i allmänhet och som
konstdomare god och träffande i sin kritik, ville han gerna vara
mecenat och var det så långt hans inskränkta tillgångar
det tilläto, var det mera än mången med millioner. Vi
känna flere än ett exempel på hur innerligt till hans
hängifvenhet för konsten slöt sig hans välvilja för dess idkare,
såvida de gjort sig förtjenta deraf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
