Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herman Bjursten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Bjursten var ej den som gaf tappt. I ett enda
famntag ville han omsluta alla grenarna ur vitterhetens
stam, och med en arbetsförmåga som få kastade han i samma
handvändning ut lyriska dikter, romaner, teaterstycken,
tidningsuppsatser, m. m. Det var för många batterier för
ett enda tändrör. Också förnaglades de snart, och, hvad
som dervid merändels händer, det bättre fick springa öfver
klingan med det sämre. Så blef han mången gång orättvist
bedömd, men dertill var han sjelf skulden. Den som vill
höja sig öfver alla, måste bereda sig på en fruktansvärd kamp.
Derigenom att han så ofta visade en koturn något
för hög äfven för en fastare fot, blef han så lätt ett mål
för skämtets pilar. Skämtet är icke sällan en dotter af
okunnigheten, man skämtar öfver det man icke känner,
och Bjursten gaf det säkerligen ingen annan egenskap; men
det är dock ett mördande vapen, det genomtränger det bäst
bepansrade bröst och lemnar alltid qvar något spår af sin
framfart. Bjursten syntes förakta det och han kunde sjelf
dra på mun deråt; men i obevakade ögonblick röjde han,
om ej just såret och smärtan, åtminstone harmen deröfver.
Så uppstod ett retemedel mer för denna oroliga ande.
Man beskylde honom för att vara hofpoet. Ingenting
var orättvisare. Väl kunde han, lik så mången annan,
egna en furstlig vän och gynnare något qväde; men vi
undra just hur många furstekronor han ansåg behöfliga för
att motväga en enda, skaldens; och i denna sin tanke styrktes
han väl af den törst, som drager så mången högsta maktens
innehafvare till Castalias våg. Men man kan vara viss på
att det vid sådana tillfällen var han som var den nådige
och hermelinerna undersåter.
Så satt han en dag länge och väl hos en furstlig
medbroder i Apollo, medan andra uppvaktande otåligt afbidade
sin tur. Ändtligen reste han sig för att gå. Men i stället
för att taga de utgåendes väg, gick han rakt genom hopen
af de väntande och kastade dervid åt sidorna amiraler,
kommendörer och kommendörkaptener, för att icke uppräkna
en och annan kammarherre, som, van att stå på tå, nära
nog kommit på hufvudet. Så går en monitor genom
träfartygen; men icke är det fasoner för en hofpoet.
Det pathos, Bjursten äfven i sitt hvardagslif inlade,
gjorde att han bland sina umgängesvänner icke rönte allt
det deltagande han så väl behöft under sina sista dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
