Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Herman Bjursten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tilltro en sångmö, som så i allt annat lade an på det
högtidliga.
Han var sina lärjungars förtrognaste vän. Helt
naturligt. Det var ju från ömse håll samma ungdomens illusioner,
spegel mot spegel, öga mot öga. Så blef han inom det
läroverk, der han var anstäld, det poetiska element, som
ger lif och behag åt undervisningen, den krydda, som gör
de torra men nödvändiga glosorna mottagliga och ljufva.
Med moderlig hand söker nog literaturhistorien vårda
sina många barn. Men många räddas dock ej ur tidens
hårda händer. Dock synes det oss, som om åtskilligt, äfven
af vår olycklige vän, borde kunna reda sig sjelft och bestå,
medan så mycket annat försvinner, och till detta slag skulle
vi vilja hänföra några af de sånger han förde med sig hem
efter sitt sista vistande i utlandet. Flera än en gång ha
vi under djupaste rörelse dröjt vid “Två
barmhertighetssystrar“ i Hôtel Dieu, det stora hospitalet i Paris. Den
innerliga ömhet, den allt uppoffrande försakelse, det englalika
sinneslugn midt bland plågor och död, som han hos den ena
af de två så mästerligt skildrat, ack! hvarföre fick ej en
fläkt deraf hugsvalande beröra hans sjuka, grubblande själ?
1 december 1866.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
