Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—93.-
ifrån det onda, att mi mätte besvaras rena och otraffliga till tvår
förlossnings dag· s denna sin för oss eloigt gä ande förbön läg-
ger han oss med tvär stvaghet, tvära lidanden, strider och aror, tvära
skröpligheter, tvedermödor och sorger, tvär tillsyn, tvärd och wakt på
Guds, den treenige Gndens hjerta. Och allt detta frambär han i
bönen till sin himmelske Fader i sina swaga barns närrvaro, att de,
såsom Luther så skönt säger: «genom ordet, fattadt med öronen och
betoaradt i hjertat, må bliftva tröstade och gladeligen kunna trösta
derpä och säga: Se, det har min Herre Kristus sagt, så troget och
hjertligt har han för mig bedit, det har jag hört ckf hans mun eller
örnummit det af dem, som hört det af honom e er af honom äro
fända. Det kallar han en rättskaffens eller fullkomlig glädje, och
kallas med skäl hans glädje, eller en glädje af honom; ty det är in-
gen werldsli eller yttre glädje, utan en rätt lemlig eller förborgad
glädje: derti hör att man af hela hjertat hå er sig till ordet; der
finna tvi alltid fröjd och tröst för att bliftoa jn längre, desto gladare«.
J och as ordet haswa tvi således att söka den uppmuntran, me-
derqwickelse och glädje, som lvi behöfwa för att ej uppgifwas under
liftvets toedermöda. Herren har sjelf sörjt för att i ordet, iwår
kära bibel, ej skall fattas något, som kan tjena oss till tröst och
glädje. Der finna wi ljuset på
wilse, och lyktan för tvår fot, att tvi ej behöftva snafwa.
råd i alla bekymmer och tröst i all bedröftoelse.
Jesu fullkomliga glädje för tid och etvighet.
Staupitz och Luther.
Då Luther i ett angustinerlloster i
Erfurt tvar i stor själsangcst och djup
sorg östver fina synder-, besöktes han as
generalvikarien Staupitz, som kommit
till klostret för att der anställa den tvan-
liga oisitationen. Denne af Gads Ande
upplyste, erfarne man, som fjels haft
samma inre strider att utkämpa som Lu-
ther, ingas tröst och hopp i den förkross-
lade munkens hjerta. Stanpitz’ djerta
smakade mot Luthers. Generaldilarien
begrep munken, och denne kände för ho-
nom ett förtroende, som han aldrig förr
hyst för någon. Dan yppade för ho-
nom orsaken till sin sorgsenhet, och be-
stref de förfärliga tankar, som ängslade
tvår iväg, att wi ej behöfwa fara
Der är
Der skänkes oss
(Angustana.)
honom; och nu började i Erfurts klo-
sster en följd af ivisa och lärorika sam-
tal. Wi wilja här ätergifwa ett sådant:
Luther: ,,Förgäfwee gör jag mina
löften inför Gud; synden bibehåller all-
tid öfwerhanden«.
Staupiht »Ack, min tvän, sag har
mer än tusen gånger swurit till den he-
lige Guden, att föra ett fromt lif, och
har aldrig hållit min ed. Nn swär jag
icke mera, ty jag wet att jag ej lan
hålla- det. lOm Gnd för Kristi skull
icke låter nåd gå för rätt och gifwer-
mig, då jag skall skiljas från denna tvekl-
den, en salig hädanfärd, stall jag med
alla mina löften och goda gerningar icke
tunna bestå inför honom, utan måste
förgå-sic
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
