Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
nom lätt, hade pastor Schmidt vändt sitt fädernesland
ryggen för att fullfölja hvad han ansåg vara sin uppgift.
Med människokärlekens klart lysande fackla buren högt
öfver sitt hufvud drog han långt bort till dem, som sades
bo i mörkret. Han samlade motgångar och gjorde rön,
som skulle slagit hvarje annan till marken, men han ägde
den oskattbara förmågan, att endast se det han ville se,
och gick vidare på sin väg. Då krafterna sveko vände
han icke tillbaka, han endast stannade en stund för att
hämta nya och sedan börja om och om igen. Han märkte
ej, att tiden gått ifrån honom, att åren hopat sig och han
blifvit gammal. Han var alltjämt ynglingen, som en
inre makt dref fram på den en gång beträdda vägen, och
gick vidare för att sluta som han börjat.
Så hade han hamnat hos det lilla enkla folket, från
hvars område hans expeditioner företogos och som
ansågs efterblifvet, emedan det liksom han stannat vid en
viss gräns, och ej mäktade komma förbi densamma. Efter
hand hade han växt samman med det och börjat känna
som omgifningen. Bland dessa män och kvinnor stelnade
i gammaltestamentliga former trifdes han, hos dem slog
den opraktiske don Quijote rot. Hvarken hans ord
eller handlingar inverkade mycket på åhörarne, men de
märkte hans ärliga uppsåt och värderade honom därför.
Kriget bröt ut, allt kastades öfver ända och slets sönder,
men pastor Schmidt förstod knappt någonting däraf. När
männen i Dornenburgs distrikt bröto upp, följde han dem,
och de hade ingenting däremot, han var en mer, trodde de.
Han predikade dagligen i lägret och medan bössorna knallade
rundt omkring, förkunnade han på allvar människokärlekens
bud. Den idealvärld, hans hjärtas godhet skapat, var så
skön, att icke ens den bittraste verklighet tycktes kunna
grusa den, och fastän den konstruerats ensamt af en gammal
halfblind gubbes bräckliga fantasier, stod den orubbad kvar
— i hans inbillning. Han hörde till de lycklige, som äro
så ärliga, att ingen kan vara annat i deras närhet. Han
såg fortfarande blott det luftslott, han trollat fram, och bjöd
alla taga plats däri. Och han byggde ju på bibelns egna ord,
var icke den grunden fast nog?
Men uppvaknandet följde äfven för honom, ehuru han
i det längsta sökte värja sig däremot. Han märkte, hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
