Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
kriget förråade männen, hur vildheten bröt ut hos dem, och
han sökte blott ursäkter. Icke ens när det han ställde högst
skändades och trampades under fötterna, fattade han fullt,
hvad som tilldrog sig. Han såg blott en personlig pröfning
däri och tackade ödmjukt alla goda gåfvorsgifvare, som fann
honom värdig att vägas på den våg, där människors öde
afgöras. Så gjorde slumpen, att han i dornenburgarnes
fältkornett fann en man, som först lyssnade till hans ord
och sedan lydde dem.
Det var en seger så glänsande stor, att han sporrades
till nya ansträngningar däraf. Han vände sig genast till
van der Naths efterträdare i befälet, ty just härifrån skulle
det stora verket utgå. Vapnen skulle läggas ned, frid och
endräkt åter råda på jorden och det drömda, tusenåriga
rikets tid randas. Den gamle svärmarens
känslostämningar skenade ända in i de dimmigaste omöjligheter, och han
såg ingenting svårt i sitt företag, han visste, att han skulle
lyckas. Och så litet kände han de människor, till hvilka
han talade, att han genast uppsökte Jan van Gracht för att
fortsätta. Fyra timmar å rad talade han, lifvad af sitt
ämnes storhet, men gamle Jan, som blifvit en benhård
soldat efter att sjuttio år hafva varit en helt vanlig man,
svarade endast buttert.
»Gå till rödnackarne, pastor, de äro ju mycket mer
civiliserade och bildade än vi. Tala med dem först, det
skulle roa mig att höra, hvad de svara på sådant där. Och
sluta de, skall jag inte hålla på en timme längre.»
Det var ett beskt skämt af gamle Jan, men pastor
Schmidt fattade det på ett annat sätt. Det blef en ny,
större uppgift, som öppnade omätliga synvidder för hans
glädjedruckna ögon. Ja, där skulle man förstå honom, bland
belästa officerare och kristna soldater var det lätt att vinna
proselyter. Med någonting förklaradt öfver sitt ansikte
tog gubben sin nötta bibel, klättrade upp på den lilla lurfviga
klipparen och red bort öfvertygad om att lyckas. Han var
Paulus på vägen från Damaskus, och hans tro var så ren, hans
sinne så barnsligt, att han hjärtligt tackade Jan van Gracht,
som gifvit honom detta råd.
»Ja ja, det var nog bäst, att han gaf sig af», hade Jan
sagt på sitt torra sätt, »här passade han inte.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
