Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrik, ”der bergen kasta sina andelika. skuggor
och träden skifta af olika färgor, hvarigenom
en landtlig nejd får ett så mystiskt utseende.
Många äro de, som älska dessa månans’
skuggningar, och föredraga dem för solens
herrliga strålar. Det är någonting melankoliskt hos
den himmelska nattvandraren; den spelar vid
alla grafscener en stor roll, och saknas aldrig
på taflan, der en olycklig älskare sitter
klagande öfver sitt öde invid det skummande
vattenfallet . Huru skön är ej månan i afton!”
fortfor han med en djup suck.
”Ni är ovanligt ledsen;” sade Louise ömt, —
”har någonting sorgligt händt Er?”
”Intet, intet,” svarade Henrik, förgäfves
döljande sin smärta.
”Jag ser det, jag ser det,” sade hon, ”någon
ting ledsamt har inträffat. Säg mig det, om....
om ....
”Ni fordrar det?” frågade han. ”Gör det ej,
jag kan icke svara derpå, ett löfte binder min
tunga.”
”Om jag vore Er syster,” frågade Louise,
”skulle Ni äfven då förneka mig Ert
förtroende?”
”En syster!” upprepade Henrik försagd —
”Gud gifve att så vore!”
Louise rodnade och fällde ned sina ögon;
Henrik betraktade henne ömt och med hvarje
ögonblick upplågade kärleken häftigare i hans
bröst. ”Ni skulle kunna älska mig som en bror?”
frågade Henrik slutligen.
Louise svarade någonting, men så lågt att
det var omöjligt höra det. Förlägenheten
tycktes hindra henne att se upp, och rodnaden brann
på kinderna. Huru talande var ej denna
tyst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
