Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
målade för honom de sista ögonblicken med
glödande färger, och han tyckte sig redan släpas
uppföre galgen af rältvisans blodige tjenare.
Samma stund återkom Emilia till sig sjelf,
och detta, liksom af en ödets skickeltse, i det
ögonblick, som det stora torn-uret förkunnade, att
den sista timman var inne. Dess dån gaf henne
en styrka, långt ifrån naturlig i hennes utmattade
tillstånd. Häftigt fattade hon Georgs arm,
pekande åt det håll hvarifrån ljudet kom, och lyssnade
noga till hvarje klockslag. När de slagit ut,
hördes buller utanför fängelset, och slamret af
nycklar förkunnade någon persons ankomst.
”Man kommer!” ropade Emilia, och lutade
hela sin kropp emot dörren, så att den ej måtte
kunna öppnas. ”Ännu är tid till räddning.
Skyndom oss!”
På bordet låg en knif, som Georg vid sina
måltider begagnat. Med häftighet tillgrep hon den,
och kastade sig handlöst mot sin mans bröst,
svängande i luften öfver hans bufvud det mördande
vapnet. Georg förstod hennes mening, och stötte
knifven ända till skaftet genom hennes rygg. Ej
en suck hördes från Emilia, hennes enda utrop var
ett svagt afskeds-ljud: ”Farväl, Georg.”
Den öfverlefvande mannen betraktade, under
några sekunders tystnad, liket af sin mördade
ma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
