Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
siglet bar stämpel af en mildhet, som sällan eller
aldrig spordes hos de vilda qvinnorna. Den enda
skillnad i drägt, som utmärkte henne från de
andra af sitt kön, var en krona af brokiga fjädrar,
som prydde hennes hufvud. Rörande var hennes
stämma, då hon ömt bad om förskoning för
fången — sjelfva mördarne hejdade sig och frågade
Powhatans ansigte om hans vilja. Den gamle
mannen häpnade, då han hörde sin egen älskade
dotter, Pocahontas, begära nåd för en af sitt slägtes
bittraste fiender. ”Dotuer af Wahunsonacook ,”
utropade han i vrede; ”skam vare öfver dig och
dina tillkommande barn! Du bäfvar för att se en
hvitskinnad mans blod! Gå, gå ut, svaga qvinna!
Din närvaro förpestar här luften och gör männer
till qvinnor.”
Pocahontas lät ej afskräcka sig af dessa
hårda och krossande ord af den gamle, ty det var ej
vedervilja för åsyn af blod, som dref henne till att
sälta sig upp emot far och landsmän — en
ädlare känsla hade uppväxt i den unga Indianskans
bröst, och, fattad af en qvinnas hela kärlek,
trotsade hon fördomar, fiendskap och religion för sitt
bjertas föremål. Hon hade sett Smith;
ögonblickets ingifvelse var henne tillräcklig. Hon behöfde
ej dagar, månader och år, för att lära älska,
såsom många af våra civiliserade fruntimmer, — hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
