Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och förtviflan rullar sina vågor framför min koja,
och våldsamt drager med sig i djupet allt hvad
som kommer i vägen — se denna stora, omätliga
natur, med sina växter, sina skogar, dalar, berg,
vattenfall och djur — se örnen, luftens mäktige
monark, under hvilken träden svigta, och der nere
denna insekt, som vi förtrampa — säga de
ingenting? Dölj dig i bergens hålor, i vattnets djup, i
jordens innersta — du är ändå icke ensam.
Omgifves du icke der af otaliga varelser? Äfven i
grafven, den ensliga grafven, omhvärfs du af
millioner. Hur kan då menniskan någonsin klaga
öfver ensamhet?”
”Men hvad förmådde dig, Francis Abbott,”
frågade den andre, ”att öfvergifva en åldrad mor,
som du kanske ej mera får se, och en ung syster,
som så väl behöfver en brors råd och understöd?”
Eremiten blef stum vid denna fråga. Hans
ögon upplyftades emot höjden och han knäppte
händerna tillsammans till bön. För några ögonblick
syntes han bedja. All var tyst i rummet. Den
främmande vågade icke bryta, tystnaden.
När bönen var slut, uppreste sig Francis och
vinkade åt sin gäst att följa honom. Eremiten
visade vägen och tog den gångstigen, som går på
östra stranden af ön. Det led mot afton, och
må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
