Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. kap. Resan3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
En åldrig kära mor — madamm eller fru: med ett
ord, skogens beherrskarinna i egenskap af
skogvaktarens sjelfva hustru — kom, efter alt hafva tagil sin
lilla nödvändiga lid på sig, ul i stärkt, uppsatt mössa,
och neg på bron i ett nigande för det förnäma
herrskapet i vagnen.
»Ja, mina nådiga!» sade hon, »herrarne hafva
kommit, ocb bedt, atl, om fruntimmerna anlände medan de
voro borta, så skulle de ändtligen dröja och vänta.
Herrarne hafva blott tagit sig en smula spatsering upp
som åt llemmetslorp och Iliansboda, på skogen här.
De ville räta på sig litet efter ridten. Var så god och
stig in, om det behagas!»
Vi sitta hellre i vagnen, medan vi vänta, sade Marie
Susanne Lill mademoiselle Agnes. Den der skogsfrun
ser mig ej så treflig ut, som hon smyckat sig och gjort
sig intagande.
»Som du vill. Jag sitter rått gerna här. Men elt
glas friskt källvatten kunna vi begära af den stackars
skogsvaktarhustrun, så blir hon glad och finner oss
hyggliga, sade den menniskovänliga artisten.
Kusken fick befallning att hålla.
Man väntade cn qvart, en halftimme, tre qvar|.
Frun i uppsatta mössan tillade aili emellanåt ut på
bron, och såg på herrskapet. Men hon teg och gick in
igen, då ingen ville henne någol.
»Del är dock märkvärdigt, alt Glas Manuel och von
Pahlen kunnat aflägsna sig så? Hvart hafva de gått
nu igen? Till Iliansboda, Iror jag hon sade? Det
är ju förundransvärdt? Och de hafva befallt säga till,
att vi skola vänta?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
