Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
»Jag vet med visshet, att Gaspolin har sig en utgång,
som går alldeles rakt ut till sjön, och icke, såsom vår
förra, uppåt landsidan. Följ mig bara!»
Med Kron-Lotta i spetsen trängde alltså tåget genom
grottans gångar, hvilka blifvit lemnade mörka af de
bortgående. Dunklet var dock icke fullkomligt,
emedan en glimt af ljus trängde från den motsatta
mynningen.
»Vet grefven hvad jag anar?» utbrast Lotta, när de
hunnit till denna öppning. »Det syns, att Gaspolin
tagit berr grefvens broder med sig vidare. Nu går han
i båt, och ror öfver med sin fånge till Lofölandet, till
Lugnet . . »
Ha, vi måste efter!
»Men nu står det till Gud, om vi ega någon båt.»
Jag tyckte mig se tre båtar i viken, när jag först
anlände till Hättan.
»Det är rätt. Tre, ja.»
Nå?
»En,» sade Lotta och räknade på fingrarne, »en tog
folket, som rodde af förut med penningkistan. En lar
nu Gaspolin, om han kommer undan. Då bör en
återstå. Älen det kommer an på ... »
Hela raden af gref Thotts trupper skyndade ut
genom grottans sjö-öppning. Härifrån hade de en utsigt
öfver viken, der båtarne lågo. De funno Gaspolin,
med hela sill återstående sällskap och den fångne
grefven liggande midt ibland sig, i den ena af båtarne just
nu sätta ut från land.
»Ser ni? ser ni, hvad de göra?» ropade Kron-Lotta
och störtade utan betänkande ned i vattnet. Stranden
sågs likväl långgrund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
