Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
»Hemla er då. Ni ser ju, att jag icke låter er
sjunka genom golfvet, såsom jag likväl kunde, och ni
kanske borde.»
Robert Augustin hade under tiden verkligen hemtat
sig. Det låg i hans lynne, såsom fallet ofta varit, att
ban i första ögonblicket gerna kände sig försagd vid
stora och oförväntade händelser; men så fort ban blott
vunnit tid all repa mod, ulhärdade ban sedan vida
mer än andra.
Han hade nu utstått det första. Han hade redan
vexlat ord med honom, som han antog för en ande:
ban hade märkt, att del gick an, och alt golfvet burit
honom.
Denne ande frågar mig om de medel jag begagnar?
tänkte han. Han vet likväl allt. Det gagnar lill
intet, att dölja mig. För öfrigt är ban nu icke längre
konung; det gör således ingenting, om jag säger honom
saker, som endast kunde skada mig, derest han hörde
dem såsom konung.
»Nåväl? skall jag ej erhålla svar?» sade Fredrik.
Medlet? upprepade Robert Augustin.
»Ja: genom hvad medel vill ni komma i uteslutande
besittning af Ekolsund?»
Genom kärleken! utbrast Robert oförfäradt.
»Kärleken? Hvad menar ni? Ni hyser kärlek lill
Ekolsund, förmodar jag?»
Det skulle ej båta stort.
»Hvilken kärlek skall då hjelpa er?»
Robert såg ned i golfvet med en i hast djupt
för-dyslrad blick. Slutligen sade han: jag bar hyst kärlek
till en person: hon . . hon skall ännu älska mig!
»Hvad? hvad menar ni?»
Jag menar en qvinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
