Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Moderslyeka. Diktarglädje. Döden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon sköttes på det ömmaste af sin man,
Signora Zampini och tre skickliga läkare — men allt
förgäfves. Det onda visade sig vara en våldsam
blindtarmsinflammation. Under den snabbt
framskridande sjukdomens plågor hade hon icke en tanke
på sig själf. »Men hon oroade sig för Pasqualino,
som icke sofvit på flera nätter; för att hon icke
orkade syssla nog med barnet; för att
kammarjungfrun tröttade sig och för att sköterskan icke fick
sofva nog»; med sin svaga röst uppmanade hon
Signora Zampini, hvars ord här anförts, att se till
allt detta och att själf icke vaka mera, utan lägga
sig: för den sjuka var det nog att veta henne i
närheten.
»Hon talade», berättar Signora Zampini vidare,
»om sin gamla moder, om sin käre broder, som
hon längtade att se, och som skulle bli så
bedröfvad öfver att icke hinna fram i tid, för att finna
henne lefvande. Hon var resignerad att dö, att
lämna lifvet, som var så fullt och skönt; men hon
led af den smärta, som hennes död skulle förorsaka
andra.»
Hon hade själf omtanken att de hemmavarande
skulle få underrättelsen om hennes sjukdom på det
för dem minst oroande sätt. För sin man dolde
hon sina aningar om en olycklig utgång af
sjukdomen och något klart medvetande om dödens
närhet synes hon ej ha ägt; tvärtom, ännu ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
