Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min hustru - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Ja, men människan har ju fått sitt förstånd för
att kämpa mot elementen."
"Hvad? Ja... det är nog så, det... Ja..."
Ivan Ivanytsch nös i näsduken, kvicknade till
och stirrade på min hustru och mig, som om han
nyss hade vaknat.
"Hos mig har också skörden slagit fel!"
skrattade han med en gall diskantröst och blinkade listigt,
som om det i själfva verket vore mycket lustigt.
"Inga pengar, ingen säd, och hela gården full med
arbetare, som hos grefve Scheremetjef. Jag skulle
vilja köra bort dem, men hur det är, tycker jag
synd om kräken."
Natalia Gavrilovna skrattade och började fråga
Ivan Ivanytsch om hans husliga angelägenheter.
Hennes närvaro beredde mig ett nöje, som jag icke
erfarit på länge, och jag var rädd att se på henne,
af fruktan att min beundrande eller förtjusta blick
skulle förråda mina hemliga känslor. Vårt
förhållande var sådant, att dessa känslor skulle kunna
tyckas oväntade och löjliga. Min hustru pratade
med Ivan Ivanytsch och skrattade, utan att alls låta
störa sig af, att hon var hos mig och att jag icke
skrattade. Hennes kind, det leende ögat (hon satt
med profilen vänd emot mig), rörelserna på hufvudet,
allt sade mig: "För ert och mitt lugns skull har
jag beslutat att under alla omständigheter icke lägga
märke till er."
"Nå, mitt herrskap, hvad skola vi alltså göra?"
frågade jag, efter att ha afvaktat ett ögonblicks
tystnad. "Jag föreslår, att vi först och främst och
så snart som möjligt öppna en insamling. Vi,
Natalie, skola skrifva till våra bekanta i hufvudstaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
