- Project Runeberg -  Tre berättelser /
181

(1896) [MARC] Author: Anton Tjechov Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min hustru - 5

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Hon fortfor att gråta. Jag gick ut i förmaket
och satte mig där i mörkret. Min hustrus
snyftningar, suckar och stönanden tycktes anklaga mig, och
för att rättfärdiga mig själf, påminde jag mig hela
vår tvist, från och med det ögonblick då jag kom
på den olycksaliga tanken att inbjuda min hustru
till rådplägning, och till hennes gråt i detta
ögonblick. Det var ett af våra vanliga afskyvärda,
orimliga äktenskapliga uppträden, sådana vi haft många
sedan vårt bröllop, men hvad hade de nödlidande
därmed att skaffa? Hur hade det gått till, att de
råkat in i vår ömsesidiga förbittring? Det var ju
ett vanhelgande! Det var nästan, som om vi, i vår
blinda förföljelse af hvarandra, oförmodadt kommit
in till ett altare och där börjat slåss.

"Natalie," säger jag sakta ifrån förmaket, "låt
det nu vara nog!"

För att stäfja hennes gråt och göra slut på
denna plågsamma beklämning, borde jag gå in och
lugna min hustru, smeka henne eller urskulda mig;
men hur göra detta så, att hon tror mig? Hur
kunna öfvertyga en ung vildand, som lefver i
fångenskap och hatar mig, att jag håller af den och
känner deltagande för dess lidande? Min hustru
hade jag aldrig känt, och därför visste jag heller
aldrig, hur och om hvad jag skulle tala med henne.
Hon var en lång, välväxt kvinna med en stolt,
vacker profil; den raka näsan, den skarpt utskjutande
hakan och de halfslutna ögonlocken gåfvo hennes
ansikte och blick ett uttryck af föraktfullt allvar och
högdragenhet. Hon klädde sig väl, och det var
endast en sak i hennes yttre, som gaf anledning till
anmärkning, — den öfverdrifna nervositeten och det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 01:08:46 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/actreber/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free