Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Gustaf Adolfs personlighet och betydelse. Hans första åtgärder till universitetets bästa, privilegiernas återgifvande 1612. Tvisten mellan Messenius och Rudbeckius 1612, 1613. Ransakningen härom i Stockholm i Juli 1613. Ombyten af lärarekrafter. Ifrågasatt universitetsreform 1613. Axel Oxenstjernas förslag. Kungabref af 1613 om professurer och kommunitet. Raumanni fiendskap med Lenæus. Den filosofiska fäjden mellan biskop Paulinus och professor Jonas Magni 1615, 1616. Presterskapets reformförslag vid 1617 års riksdag. Paulini betänkande. Den första teologie doktorspromotionen 1617. Magisterpromotionerna 1617 och 1619. Underhandlingar mellan konungen och presterskapet 1620 om universitetsreformen. Dess verkställande. Ytterligare förbättring genom kungabrefvet af den 7 Juli 1621. Tillsättning af de lediga professurerna. Johan Skytte blir kansler 1622; hans person och verksamhet. Skytteanska professurens instiftelse 1622. Wallii tvister med sina embetsbröder. Den ekonomiska ställningen närmast före 1624 års donation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 Fortgående tvedrägt.
förre till och med samma dag som detta ofog skedde hade den djerfheten
att skrifva till Axel Oxenstjerna ett bref, hvari ban förnekade sanningen
af påståendet, att ban skulle tillåtit ungdomen att lefva i sjelfsvåld och
bedrifna olidlig skalkhet. Tvärtom hade han med allvar och stränghet
hållit dem i tukt och äfven bestraffat professorerna för åtskillig
försummelse. Till sist föreslog han, att Messenius skulle blifva rektor, dels
emedan ban vore Raumannus närmast, dels emedan studenterna
allaredan bullrade mycket öfver Rudbeckii rektorat, och striden möjligen
kunde sluta med ett riktigt uppror’). Huru han kunde tro sig om att föra
kanslern bakom ljuset, än mera att skrämma honom med möjligheten af
ett uppror bland ungdomen, är obegripligt. Messenius begaf sig äfven,
de andra ovetande, af till Stockholm för att yrka pä Rudbeckii
aflägsnande, och den senare fick vid underrättelsen härom brådt att
taga samma väg för att försvara sig mot sin sluge fiende.
Regeringen erhöll dock ej blott genom parternas framställning kunskap om
tvedrägten. Ärkebiskopen, som var en slags sjelfskrifven prokausler,
hade tre dagar efter uppträdet äfven tagit till pennan och i en lång
skrifvelse till rikskansleren redogjort för tvistens uppkomst och
dervid skildrat Messenii och Raumanni beteende. Han påstod äfven om
den förre, att ban försummade sina professorsåbggauden, meu i stället
genom sina enskilda kollegier utöfvade ett för kontroll oåtkomligt
inflytande på ungdomen. Hans disciplar anslogo den ena paskillen
efter den andra, sönderslogo Lenæi fönster på kyrkogården och gingo
kring i staden med dragna värjor2) högt förkunnande, att de aldrig
ämnade lyda den nye rektorn, utan blott sin lärare. Oenigheten hade
gått så långt, att den ej längre stod att lida. Det vore högeligen att
frukta, att universitetet blefve härigenom ödelagdt och förderfvadt,
ja att saken kunde få en blodig utgång, såvida ej kansleren och de
öfriga riksråden så beginge saken hos konungen, att flen som största
orsaken vore till oenigheten, förflyttades till någon annan tjenst3).
’) Bihanget s. 39, s. 99.
J) Längre fram blef Åke Tott, Gustaf Adolfs ryktbare »snöplog», som äfven i
senare tider rättfärdigade sitt rykte för obändighet, särskildt angifven såsom en af
dem, som med svärdet i hand ströfvade kring gatorna (Bihanget s. 119).
3) Kenieii bref af d. 18 Mars 1613 (Bihanget n. 40 s. 100—104). Det är
naturligtvis Messenii förflyttning ban åsyftar. Men det ser ut, som han snart äfven
skulle varit betänkt pä Rudbecks förflyttning, kanske för dennes egen skull, kanske
ock för att alldeles upprycka stridens rötter, ty efter att konungen begärt en
skicklig hofpredikant besvarar han detta d. 12 Maj 1613 med att rekommendera
Rudbeckius till platsen (original i Riksarkivet, Ups. Konsistorii skrifvelser till K. Maj:t
tom. I). Redan i Maj höll Rudbeck sitt afskedstal, då han efter mottagen kallelse
till hofvet nedlade sitt rektorat (se Palmskölds saml., Ups. Bibi., n. 344, s. 794).
Att han dock stannade qvar en tid, synes af hvad jag nedan får berätta om
uppträdet d. 9 Juni.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
