Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Gustaf Adolfs personlighet och betydelse. Hans första åtgärder till universitetets bästa, privilegiernas återgifvande 1612. Tvisten mellan Messenius och Rudbeckius 1612, 1613. Ransakningen härom i Stockholm i Juli 1613. Ombyten af lärarekrafter. Ifrågasatt universitetsreform 1613. Axel Oxenstjernas förslag. Kungabref af 1613 om professurer och kommunitet. Raumanni fiendskap med Lenæus. Den filosofiska fäjden mellan biskop Paulinus och professor Jonas Magni 1615, 1616. Presterskapets reformförslag vid 1617 års riksdag. Paulini betänkande. Den första teologie doktorspromotionen 1617. Magisterpromotionerna 1617 och 1619. Underhandlingar mellan konungen och presterskapet 1620 om universitetsreformen. Dess verkställande. Ytterligare förbättring genom kungabrefvet af den 7 Juli 1621. Tillsättning af de lediga professurerna. Johan Skytte blir kansler 1622; hans person och verksamhet. Skytteanska professurens instiftelse 1622. Wallii tvister med sina embetsbröder. Den ekonomiska ställningen närmast före 1624 års donation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Piiulini filosofiskil fäjd med Jonas Magni.
173
begrepp äro af begynnelsen nedlagda i menniskans själ, oeb att
förnuftet med ledning af dessa kan, alldeles oberoende af den
uppenbarade kunskapen, komma till en naturlig kunskap. Från Gud komma
de yttersta grunderna för allt gifvet, hvilka äro af två slag
spekulativa och praktiska. I)e förra bestämma kunskapen, de senare, som
kallas den naturliga lagen, bestämma handlandet. Och dessa
lie-grepp om Gud, rätt och orätt, sedligt och osedligt äro af honom
sjelf nedlagda hos hans förnuftiga skapelser. Samvetet är
menniskans praktiska förnuft tillämpadt på hennes individuella handlingar;
det säger: »hvad du icke vill att andra skola göra dig, <let må du
ej heller göra andra.» Dock har Gud, emedan mångas förnuft farit
vilse, återupprättat kunskapen om lagen genom uppenbarelsen af de
tio buden, inen dessa äro endast ett förklarande af den genom
synden fördunklade naturliga lagen och skilja sig derifrån endast genom
graden af klarhet. Deraf följer dock ingalunda, att ej filosofin skall
hålla sig inom sina utstakade gränser eller att man dåraktigt skall
sätta sig emot den uppenbarade kunskapen.
Etiken bör läsas i skolorna ocli ej minst i de kristna, då den
för en blifvande teolog är lika vigtig att känna som logiken och
dialektiken. Paulus sjelf försmår ej att citera hedniska filosofer. Och
det är ej något skäl att fördöma sanningen, derför att den kommer
från hedningarnes läppar, ty sanningen, af hvem den än uttalas, är
af den heliga ande. För öfrigt måste man komma ihåg, att
skolornas uppgift ej blott är att bilda teologer utan ock att bilda alla
andra män, som skola verka på statens öfriga områden.
För den händelse, att angreppet skulle gälla icke etiken i
allmänhet utan blott den af Aristoteles, vill ban erinra, att teologerna
icke definierat eller indelat dygderna annorlunda än ban, eller
åtminstone ej på något motsatt sätt. Ocli man måste dessutom fasthålla
skillnaden mellan filosofisk etik och moralteologi. Skolastikerna trasslade
ihop dem, så att ingendera var igenkänliga, först Luther och Melanchton
hafva skilt dem åt. Men vore etiken en vetenskap, så måste den ock hafva
ett rum vid universitetet, ty i dettas begrepp låge, att det omfattade
alla vetenskaper. För resten träffas han ej af anmärkningen mot
etiken, sådan Aristoteles bestämt denna vetenskap, ty han håller ej
på Platos eller Stoikernas eller Aristoteles filosofi, utan på filosofin
sådan hon i sig sjelf äi-, så att hvad den ene eller andre sagt, blott
det är rätt, anses för den sanna filosofin.
Han vänder sig derpå mot åtskilliga utfall Paulinus gjort, såsom
att kristne aldrig hafva att af en hedning lära fromhet eller heligt
lif, att Aristoteles etik är en »injustitia» (hvilket är orimligt säger
J. M., då den ju är kunskapen om den naturliga lagen, men injusti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
