Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
punkter för ett angrepp på Laurbergius, ty ban åtnöt ej det
bästa rykte livarken i afseende på sitt lefnadssätt eller sin
lärareförmåga. Redan Björnclou visste omtala hans svaghet för glaset,
och Terserus hade i teologiska fakulteten öppet anklagat honom
för sådan okunnighet både i det hebräiska och latinska språket,
att den måste bringa universitetet i vanrykte. I sina bref till
kanslern underlät han ej heller att utmåla Laurbergius såsom fullständigt
oduglig för sin plats. Detta mineringsarbete skulle ock en gång
bära frukt, men då just med den påföljd som stundom skymtade
för Terserus, att man åter fick Ravius pä halsen.
Emellertid tycktes en annan utsikt till Edenii befordran
plötsligt öppna sig, då konungen d. 19 mars 1657 kallade professorn
i historia, Edmund Figrelius, till en sekreterarplats i kansliet. Men
här hämnade sig den förbittring;, som Terserus mot sig uppväckt inom
den filosofiska fakulteten och som redan i det tysta motarbetat
honom i hans mellanhafvande med Ravius, livars sak filosofiska
fakulteten till stor del betraktat som sin. Alla Terseri försök att
hjälpa fram sin skyddsling Edenius blefvo fruktlösa, och det var
förgäfves, att han i bref till kanslern upphöjde dennes mångsidighet
och förträffliga historiska studier. Filosofiska fakulteten var å sin
sida besluten att på inga villkor släppa fram en Terseri favorit, oiu
ock ban ej saknade kompetens till platsen. Och det låg nog
åtskilligt af sanning i hvad Terserus med bitterhet skref till kanslern,
att denna fakultet hatade teologerna så, att den skulle föredraga
äfven den tarfligaste kandidat framför Edenius, ja hellre taga ingen,
än den läte sig påträngas någon, som förut haft de teologiska
studierna till sin hufvuduppgift. A andra sidan kunde ej förnekas,
att Edenius var i främsta rummet teolog, om ock en ovanligt
framstående sådan, och frågan var, om hans kompetens som historiker
tillräckligt styrktes af de vidsträckta resor han företagit och af
hans omfattande djupgående studier i de klassiska och österländska
språken jämte deras antikviteter.1 Filosofiska fakulteten hade
emellertid å sin sida lyckats upptäcka en ganska lämplig person
för platsen i den lärde räntmästaren Olaus Verelius. Dennes intresse
för fornforskningen syntes så mycket mera anbefalla honom till
platsen, som detta ämne på senare tider å högre ort ansetts utgöra
den vigtigaste delen af den svenska historiens studium. Verelius
afböjde dock anbudet, drifven af en hedrande blygsamhet, ban ansåg
1 Edenius betonar i sitt bref till kanslern d. 24 Mars 1658 (K. ark.),
att. medan lians vedersakare ville inskränka historiens studium till de
latinska författarne, hade han tagit kännedom om Greklands och Orientens
författare samt beherskade därjämte de förnämsta europeiska kulturspråken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
