Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
den var dräglig nog, då icke mera än en fjärdedel felades i de
ordinarie aflöningarna, andra tjänstemän och privatpersoner hade det
mycket sämre i dessa tider. Och han ville icke vara med om att
röra vid extra och exercitiestaterna, utan K. Maj:ts tillstånd kunde
det i alla fall icke ske, och man borde ej prostituera sig i onödan.
Särskildt kunde exercitiestatens indragande föra till kallsinnighet
hos adeln och kanske till upprättande af ett collegium illustre i
Lund. Här hjälpte icke, att prokanslern erinrade, hvilket kanslern
ej heller förnekade, att adeln föga begagnade sig af exercitierna.
En förbättring i det ekonomiska läget vore ju möjlig, menade han,
om man med allvar kräfde in universitetets fordringar, och denna
sträng blygdes han icke att upprepade gånger anslå, trots att man
visat, att dessa fordringar voro så godt som värdelösa. Något säkert
botemedel lyckades ban dock icke att upptäcka, och med otrolig
naivitet lät ban mot slutet det vemodiga utropet undfalla sig: "hvi
skulle vi icke komma till de goda tider, som voro i Mäster Bo’s
tid, då stort öfverskott var". — Under de år som närmast följde
lämnades ban i det hela i fred för universitetets ekonomiska
bekymmer, men i konsistoriet grälades ofta mellan räntmästaren och
professorerna, då lönerna icke föllo ut i rätt tid eller slutligen
delvis innehöllos. Och om afdragen i deras löner icke voro så stora
(83 daler för 1673 och 63 daler för 1674),1 så försämrades dock
tydligen affärsställningen, ty restantierna hos bönderna växte under
de tre åren 1673—75 från 5,687 till 17,113 daler smt. |
Kommunitetsfrågan löste sig af sig själf under dessa år,
institutionen föll på sin egen omöjlighet. År 1673 d. 13 Maj hade
konsistoriet meddelat kanslern, att penningstipendiaterna måste
vidkännas en reduktion af 40 procent, ocb att därför, som Rudbeck
själf föreslagit, indragningar äfven borde göras på kommunitetet,
hvilket de dock i strid med generalreglerna ej kunde på egen hand
besluta. De la Gardie beklagade sig på sitt vanliga manér, att han
så länge hållits i okunnighet om saken och bad dem icke släppa
verket handlöst, utan söka få in något på universitetets fordringar.
Tämligen oförsynt beklagade han sig öfver, att man ej förstått att
spara i den goda tiden, så att man nu vore i stånd att möta den
dåliga; det var ju ban själf som gått i spetsen för förbrukandet af
de goda tidernas öfverskott genom extra staternas inrättande och de
stora byggnadsföretagen. Nöden tvang dock Rudbeck, att våren
1675 på eget bevåg indraga kommunitetet för en tid, och med
utgången af våren 1676 indrogs det alldeles. Skriftligen gaf kanslern
1 1(375 fingo professorerna ut full lön, men så fick ock extra staten
detta år ingenting, och exercitiestaten obetydligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
