Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
aldrig därtill sitt samtycke, men väl har han muntligen förut erkänt,
att det torde bli nödvändigt.1 Ej heller har Rudbeck opponerat
sig, han insåg nog lika väl som De la Gardie omöjligheten, och jag
nästan misstänker, att ban tröttnat vid hela saken. Curionska
processen och Atlantikan togo nu hans intresse nästan uteslutande i
anspråk.
Mellan Rudbeck och konsistoriets majoritet rådde en nästan
oförsonlig motsats efter hans nederlag 1670, och af det föregående
torde hafva framgått, huru han begagnade sig af sitt inflytande hos
kanslern, för att bereda det alla möjliga svårigheter. I konsistoriets
sammanträden deltog han, trots den önskan ban i Aug. 1670 uttalat
att därifrån befrias, tämligen ordentligt under året 1671 och in på
sommaren 1672, då han plötsligen tyckte sig hafva blifvit så
for-närmad af detsamma, att han ej längre kunde där sätta sin fot, och
sedan i sju år höll sig därifrån. Anledningen var väl lumpen. I ett
så kalladt kyrkokonsistorium hade han utverkat sig att få anskaffa
en ställföreträdare för en sjuk kursor och att lofva denne
successionen, i händelse platsen blefve ledig. Därpå hände sig, att då
kur-sorn afled, blef icke den Salomon Larsson, med hvilken ban aftalat,
utan en fattig student, "Värmlänningen Magnus Branzelius, på
konsistoriets förord utnämd af kanslern. Att Rudbeck skulle häröfver
harmas, var både förklarligt och naturligt, men ban tog saken så,
som hade konsistoriet satt en outplånlig fläck på hans heder genom
att göra honom till löftesbryfcare. När kanslerns bref om
utnämningen upplästes i konsistoriet d. 14 Juli 1672, for han ut, att detta
skulle han göra om hos kanslern och säga honom, att professorerna
lofvat platsen åt en annan. De andra försvarade sig med, att ett
beslut fattadt i ett kyrkokonsistorium aldrig ansetts äga samma
bindande kraft, som andra, eftersom de närvarande ej kallats till
sammanträde.2 Rudbeck blef emellertid så förbittrad, att han efter
den dagen icke infann sig i konsistoriet.
1 Kons. prot. 27 Jan. 1(570. För kommunitetet utbetalt.es 1(575, 2,022
daler, år 1(57(5, då det upphörde blott 1,296.
® Med kyrkokonsistorier menades sådana, där de professorer, som varit
i kyrkan, efter gudstjänstens slut, oftast utan föregående kallelse, samman-
trädde med rektor, 1’ör att afgöra mindre viktiga ärenden eller sådana som
fordrade ögonblicklig expedition. De voro ej ovanliga vid denna tid på
grund af lättbeten att få ihop medlemmar och afskaffades först genom
formligt beslut d. 8 Febr. 1682. Konsistoriets uppfattning af dylika besluts
rättskraft synes bekräftad af kons. protokollet d. 21 Juni 1673, där det beter,
att då rektor frågade, »om det som i kyrkan slutes af några fé, när de intet
äro kallade dit, kan hafva den vim, som ett decretum consistorii», så
svarades: »om de äro kallade dit, har det den vim, eljest ej».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
