Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att komma till enighet och förtroende igen." Den intolerans, som
kommit till uttryck vid detta tillfälle, gaf den liirde Norrmannus
anledning att två dagar senare i bref till vännen Johan Olivecrant/,1
utbrista: "Vi äre fattige philosophi rätt olyckelige, och heter’et nu
med rätta, palam mutire plebeo (hoc est philosopho) piaculum est.
Jag, som ingenting så högt detesterar som kif och buller, önskar af
hjärtat, det II. K. Maj:t allernådigst täcktes hjälpa mig ifrån denna
trätesamma och farliga orten till någon sådan function, som min
ringa capacitet kunde vara tjänlig."3 Ovillkorligen tränger sig här
på läsaren sanningen af det latinska ordspråket: teiupora mutantur
et nos mutaiuur in illis, ty tio år skulle icke förgå, innan samma
Norrmannus, väl blefven teologie professor, uppträdde själf som
ortodox inkvisitor. — Hur det slutligen gick med Norings
disputation, har jag icke kunnat finna i handlingarna.
Konsistoriet i sin helhet hade tröttnat vid Schiitz regemente.
När i Maj 1690 grefve Carl Wrede var ifrågasatt till rector illustris,
och val af prorektor i sammanhang därmed behöfde anställas, hvarvid
Schütz, såsom i tur och ordning att blifva ordinarie rektor, enligt
både lag och gammalt bruk var själfskrifven, höjdes röster, att han,
som hittills godtyckligt hållit sig så länge från konsistoriet, icke
borde äga rätt att komma ifråga till platsen, därför att ban nu, för
inkomsterna af prorektoratet, fann lämpligt att åter taga del i
konsistoriet. Det var isynnerhet Drossander, som vågade göra stark
insaga mot Schiitz anspråk, och Bilberg med Olof Rudbeck anslöto
sig till honom; konstitutionerna talade ju, som de erinrade, om fritt
val. Forelius och Obrecht voro tydligen af sanuna mening, ehuru
de uttryckte sig försiktigare. Men majoriteten, ehuru den säkerligen
gärna skulle sett Schiitz utesluten, ansåg, att man icke kunde handla
mot lagens tydliga ord, och den fruktade sannolikt äfven Schiitz
hämdlystnad och hans inflytande å högsta ort, som alldeles nyss
visat sig genom det tillsättande af en kunglig kommission öfver
anklagade studenter, som han utverkat. Schutz blef väld och valet
af kanslern fastställdt. Huru spänningen sedan växte och
konsistoriet slutligen vågade i Dec. 1691 anföra hos själlve konungen bittra
klagomål öfver Schiitz oregerlighet, utan annat resultat än att det
fick en bister skrapa at’ konungen, har jag ofvan nämt i
sammanhang med tvisten om Bilbergs afhandling "De theologia christiaua".
1 20 Dec. 1692 (original i Ups. Bibi. G 360 a.).
2 Ej utan sjelfkänsla tillägger Norrmannus om sin egen vetenskapliga
verksamhet: »Jag förnimmer, att de höglärdaste män i landet tala fast
annorlunda om mina enfaldiga conatibus, än man utomlands publiie därom
judicerar. Ibland dessa höglärdaste töra kanske ock o! HsoXofoOv"; vara,
quod ta men in aure dictum est.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
