Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3G8
själf åsett det, skulle han säkerligen för länge sedan vidtagit åtgärder
för att afstyra oskicket. Det hade sin grund däri, att, sedan öfriga
ämbeten genom den allmänna rangordningen och särskilda
konungabref fått sin rang noga bestämd, betraktades professorerna såsom
från all dylik uteslutlie. Som ett ytterligare argument åberopades den
vanvördnad som visades studerande af högadliga ätter. Det hade gått
därhän, påpekade man, att, eftersom förordningarna tillerkände rang
endast åt deui som beklädde ämbeten, hade de unga grefvar ocli
friherrar, som studerade vid universitetet, blifvit satta på "nedrigare
rum", ehuru desse dock enligt konstitutionerna skulle vid akademiska
solleuniteter gå före själfva professorerna och närmast efter rektor.
Det fattades ej ens personer, som, hur lågt de än stodo på
tjänsteskalan, trängde sig fram före själfva rektor, och alltför ofta hade
professorerna, senast för åtta dagar sedan, fått upplefva, att deras
disciplar, ja disciplars disciplar, så fort de befordrats till någon liten
tjänst, tagit försteget för sina forna lärare. Häraf hade dessas
värdighet och i följd däraf deras auktoritet hos ungdomen kommit
att lida, och hvad värre vore, aktningen för allt hvad studier hette
minskades. Då det nu ej anstode dem att i det yttre visa sitt
misshag öfver en dylik behandling, men de ej heller, af omtanke
för ungdomen, kunde alldeles draga sig ifrån umgänget med andra,
sågo de ingen annan utväg öppen än att klaga sin nöd för kanslern
och bedja honom andraga sin sak för konungen.
Med kännedom om statssekreteraren Olof Hermelins inflytande
i det kungliga kansliet och hans intresse för universitetet vände
sig flere af professorerna enskildt till honom och anhöllo om hans
verksamma förord. Det bref, som den talangfulle Johan Upmarck
skref till honom, belyser väl professorernas känslor.1 Litet besvärad
af att behöfva taga till orda i en sådan etikettsaffär började Upmarck
sitt bref med att säga, att han föredragit, att med en dålig franska
beslöja hvad hade att säga, framför att behöfva rodna på svenska.
Ilur djupt dock saken låg honom och hans kolleger om hjärtat,
synes af de följande orden, att professorernas filosofiska lugn börjat
svikta, när de sett sig gå miste om den uppmärksamhet, hvarpå
de liksom annat hederligt folk kunde göra anspråk, och att det
sedan en tid tillbaka fordrats verklig stoicism, ja rent af att hafva
Abderitance pectora plebis, för att icke uppröras af den ringa
aktning som visades dem. Fordom skulle, enligt hvad gamle C.
Lundius visste att förtälja, assessorer villigt betraktat professorer
som sina jämlikar, men nu sedan K. Maj:t [i ofvannämda bref af
1 Upmarck till Hermelin 8 Mars 1705 (tryckt i Jlist. Tidskrift, 4 1S84,
s. 93).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
