Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
teologie professor, ehuru han blott haft en röst till första ruiumet,
Goeding däremot åtta och Bellman tre.
Konstitutionerna förutsatte ock möjligheten af en professors
afsättning. Paragrafen1 hade nästan ordagrant upptagits ur 1626
års konstitutioner, där den tydligen influtit med anledning af det
lifliga minnet af J. Messenii regemente. Den innehöll, att den som
visade sig uppstudsig, eller genom utsående af oenighet och
partiväsen, hvarmedelst ban under täckmantel af sin lärareverksamhet
eller på annat sätt dragit ungdomen på sin sida, sökte förvärfva
sig en olaglig myndighet, äfvensom den hvilken lagt uppenbara
laster i dagen och visat sig oförbätterlig, skulle efter rannsakning
af kansler och konsistorium offentligen dömas och afsättas. En
dylik lust att dominera har ej heller saknats i detta tidehvarf; O.
Rudbeck och H. Schütz hafva tidtals, om ock af olika anledning
och på något olika sätt, satt kollegernas oberoende och friden vid
universitetet i fara, men ingenderas dominatus föll under
paragrafens bestämmelse, ej heller hafva de på denna grund antastats.
Däremot har en professor verkligen blifvit skild från sin plats för
något som närmade sig till senare orsaken eller uppenbara laster,
ehuru det visserligen ej skedde i laga ordning och ej heller
lastbarhet åberopades som domskäl vid hans afsättning. Det var
nälden till dryckenskap något förfallne professorn i orientaliska språk
Johan Laurbergius,2 utan att dock konsistoriet på något sätt
anklagat honom, den 4 juni 1659 af Karl X skildes från plats och
lön samt Kristian liavius insattes i hans ställe. Som jag ofvan
nämt fick dock Laurbergius uppbära lön till och med 1660 och
tröstades följande år med Kölens pastorat i Värmland. Troligen
hafva Ravii intriger mest varit orsaken till detta godtyckliga
förfarande af konungen, som kanske redan långt förut hört klagomål
öfver Laurbergii betänkliga svaghet. Huru som helst var väl den
stackars landsförsamlingen mest att beklaga, som fick mottaga hvad
universitetet vrakat.
En utsikt till pensionering hade redan Gustaf Adolfs privilegier
af 1625 öppnat genom bestämmelsen, att professor, som för hög
ålder eller obotlig sjuklighet ej kunde göra tjänst skulle som
emeritus uppbära halfva lönen; Kristina hade i privilegieförbättringen
af 1646 utsträckt förmånen till hela lönen. Då emellertid
universitetets stat ej uppförde anslag för ändamålet, betydde detta att
efterträdaren fick tjäna utan lön tillsvidare, därest ban icke förut
1 Ivap. 8, paragrafen De coercitione, mom. 2.
2 »De säja, att han är törstuger» skref Björnclou t. kanslern 8 jan.
1655 (K. ark.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
