Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
ter hvar med 100 dal smt. Staten at’ 1655 gjorde häri den
förändringen, att en adjunktur inrättades äfven i den medicinska
fakulteten med lön af 150, hvarjämte de teologiska adjunkternas löner
höjdes från 150 till 200 daler. Denna förhöjning indrogs dock
genom Karl XII:s stat af 1699, som nedsatte teol. adjunkternas löner
till 150 eller samma belopp som i jurid. och med. fakulteterna.
Enligt konstitutionerna stodo alla adjunkter under sin fakultets
uppsikt och fingo ej undervisa utan dennas tillåtelse och efter dess
föreskrift. Dessutom ålades adjunkterna i teologiska fakulteten att
disputera en gång årligen, de i den filos, fakulteten två gånger;
därest de icke voro graduerade i sin fakultet, skulle disputationen
ske under en professors presidium. Denna både för kostnaderna
och för besvärets skull högst olämpliga föreskrift förblef så godt
som en clöd bokstaf; den var visligen ej heller föreskrifven för
juris och medicine adjunkterna. Om adjunkternas rätt att taga
betalt för sin undervisning tala ej konstitutionerna, mera än så
tillvida att filosofie adjunkterna skulle äga att, när de med
disputa-tioner och orationer öfvade ungdomen, uppbära afgift af åhörarne.
Deras underordnade ställning framgår af allt. När Schefferus i sitt
minnestal 1677 öfver Stigzelius skildrar adjunkternas uppgift vid
den tiden, då Stigzelius mottog en dylik befattning (1625),
återspeglar sig säkerligen däri, huru han själf och hans samtida
uppfattade deras uppgift. Den vore, säger han, att hemma hos sig
repetera med den bästa och flitigaste ungdomen det som genom
offentliga föreläsningar meddelats, förklara det som förblifvit
dunkelt, rätta det som uppfattats felaktigt och göra sig besvär äfven
med de obetydligheter, som en professors värdighet och arten af
hans undervisning icke medgåfvo honom att offentligen behandla,
men som ej utan skada för studierna kunde alldeles förbigås.
Därför anhöll ock den begåfvade filos, adjunkten Jordanus Edenius
1658, då rykte kom att O. Rudbeck skulle blifva e. o. professor i
medicinska fakulteten, att samma fördel måtte honom beviljas, efter
hvarje möjlighet att offentligen undervisa eller författa något vore
honom betagen, så länge han icke finge räkna sig till
professorernas krets; som adjunkt kunde ban icke skaffa sig något gehör
utan blefve godtyckligt nedtystad.1 Att Edenius här talat sant,
tyckes framgå af ett uttalande, som universitetets senior Stigzelius
fem år senare, 6 maj 1663, hade i konsistoriet, då det klagades öfver
att så omogna ynglingar kommo upp till universitetet. Han
föreslog, att adjunkterna skulle taga alla dylika omband och undervisa
1 Till kanslern 28 april 1U58 urig. K. ark.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
