Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
dem i skolämnena; för ändamålet skulle de få ett särskildt rum,
som skulle kallas auditorium adjunctorum; på så sätt finge man
här ett "tacitum gymnasium". Med ett ord han drog sig icke för
att vilja göra dem till barnalärare. Under dessa hans ord låg ett
tydligt underkännande af adjunkternas betydelse och äfven en
afsikt att hålla nere möjliga anspråk från deras sida. Ty han
fortsatte: "Skola adjuncti publice läsa i samma auditoriis som
profes-sores, så fördärfva de först sig själfva ex ambitione och få
occa-sion att skryta och förhäfva sig, att de läsa så väl in publico som
en professor och således öfver sin sort begynna tänkia att lika goda
göra sig med en professor." De skulle, tyckte ban, göra bättre i
att haudleda ungdomen in scholasticis, än att hålla föreläsningar af
samma art som professorerna och tillika taga bort deras timmar,
Teologerna voro, som häraf framgår, benägna att betrakta sina
-adjunkter ungefär, som prostarna på landet betraktade sina
hjälppräster; och denna fakultet ville icke heller allt för länge få
behålla sina adjunkter. I det sista låg något riktigt nämligen det, att
adjunkt som ej vunne befordran säkerligen därför mest hade att
tacka, att han icke befunnits vara lämplig för den akademiska
banan, och att således det vore en fördel för universitetet att bli af
ined honom. När därför denna fakultet 1660 såg sig om efter en
efterträdare åt adjunkten Ajalinus, som befordrats till Linköping,
och därvid med sina ögon föll på biblioteksamanuensen Petrus
Laurentinus, ställde fakulteten som villkor att han icke finge blifva
för länge vid adjunktstjänsten.1 Det var nu ock särskildt lätt att
skaffa de teologiska adjunkterna befordran utom universitetet, genom
att kyrkans talrika platser stodo dem öppna, och handlingarna visa
att så oftast skett. Emellertid låg häri å andra sidan en fara för
universitetet, som därigenom kunde i förtid blifva beröfvadt
lofvande krafter som för dess framtid voro behöfliga. Härpå
pekade Rudbeck, då han 1662 skref till kanslern,8 att som denne
själf väl visste blefvo adjunkterna, när de tjänt ett eller två år,
"promoverade till präster på bygden, där eljest så borde vara, att
de skulle vara af högre studier att med tiden kunna blifva
professorer och stadigt här sitta." Det bör ej lämnas oanmärkt, att då
Rudbeck skref detta var det i afsikt att hindra Petrus Bång att bli
teologie adjunkt och skaffa lönen åt sin skyddsling orientalisten
Buscagrius, som tillhörde den filosofiska fakulteten och som redan
fått den efter Rudbeck själf lediga medicinska adjunkturen. Detta
1 Cornelius: Några bidrag t. Ups. teol. fak. hist., 2 s. 8. Laurentinus
blef 1662 lektor i Skara, sedan domprost.
5 Okt. 1662. Bref af O. R. s. 13.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
