Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
ålder. Jag liar tecknat denna strid vidlyftigare vid annat tillfälle1
och kan här blott skänka den några rader. Den uppkom
därigenom att Schefferus i sin år 1666 utgifna Upsalia uttalat den åsikten,
att våra fäders gamla hednatempel legat i Upsala stad och att
denna vore äldre än Gamla Upsala. Åsikten, som Schefferus fått
från Ericus Olai, var oriktig, och Verelius hade således fullt rätt,
då han i noterna till Hervararsagan (1677) angrep Schefferi mening.
Men i den strid som nu uppstod trädde de bägge skolornas
tendenser i klaraste motsats till hvarandra, och Verelii öfverlägsna
kännedom om de gamla sagorna och fornspråket samt hans riktiga
utgångspunkt hindrade ej, att han genom brist på kritisk blick och
på historiskt sinne för källornas art fördes ut på hal is och där
blottställde sig för ett nederlag. Efter att åtskilliga stridsskrifter
växlats, lät nämligen den godtrogne Verelius förleda sig af den
ofvan omtalade förfalskarskolan att 1678 utgifva en af denna
fabricerad skrift: "Annotationes ex scriptis Karoli episcopi Arosiensis",
och öfver denna olyckliga produkt kastade sig Schefferus med en
mördande kritik, som bär vittne om hans skarpsinne och historiska
blick. Ocli därför, så orätt ban äu hade i den fråga som först
väckte striden, utgick ban i det bela som segrare i hvad som rörde
den historiska forskningens vetenskapliga principer.
Offentlig undervisning i fornforskning har ej saknats, så länge
Verelius lefde. Han hade 1662 utnämts till professor antiq vitatum
patriæ,2 och trots det trägna arbetet med universitetets drätsel, som
ålåg honom som räntmästare, och en omfattande författareverksamhet,
har han samvetsgrant skött sina nya lärareplikter. Han var nog
ej okunnig om att hans verksamhet knappt kunde påräkna stor
resonans bland ungdomen; studier, som ej rörde examensämne och
således ej kunde gifva bröd, hade icke stora utsikter att locka
åhörare, hvilket han ock själf uttalade i intimationen 1677 med de
orden, att han ej visste hvad som kunde behaga hans åhörare "cum
ea non sunt de pane lucrando nec gustus publici". Och
åhörar-antalet har därför ej heller varit stort, högst sju, stundom blott
två, men de hafva varit eliten af ungdomen; när han 1670 läste
öfver runografién, åhördes han af E. Aurivillius, L. Norrmannus,
P. Lagerlöf, M. Iser och Sven Carlström. De mest olika delar af
1 C. Annerstedt: Schefferus och Verelius (i »Ur några antecknares
samlingar» tillägnade Klemming, Ups. 1891).
- Karl X:s ursprungligen tilltänkta stat upptog en antiqvarius bland
professorerna; man insåg väl sedan att medel saknades, hvarför hvarken
provisionalstaten af 1055 eller konstitutionerna känna till en sådan
professor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
