Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
skänkas logices professorn L. Elingius för hans Historia græcæ
linguæ, som Ad. ßechenberg, på föranstaltan af L. Molin, lät utgifva
i Leipzig 1691. Arbetet är icke någon språkets historia, utan en
kort öfversikt af den grekiska litteraturen, utan egentligt
vetenskapligt värde, sannolikt var den frukten af kollegier, som Elingius
gifvit; hvad som särskildt måste stöta läsaren är, att han
obetingadt’ hyllar Rudbecks hypotes, att Grekland hade Sverige att tacka
både för sin bokstafsskrift och sin religion.
Rörande de Orientaliska studierna, ett för mig alldeles
främmande ämne har jag ej lätt att yttra mig.1 Hebreiskan var
naturligen det centrala ämnet i undervisningen, men äfven öfriga
semitiska språk voro ej försummade. Redan konstitutionerna af
1626 hade också föreskrifvit, att professorn i hebreiska skulle äfven
föreläsa i elementerna af kaldeiska, syriska och arabiska; de nya af
1655 tycktes fordra mer än elementerna i dessa språk och vidgade
för öfrigt studiets gränser. De angåfvo nämligen, att kaldeiskan
(väst-arameiskan) skulle läsas ur Esras och Daniels böcker samt ur
de två parafraserade kommentarier till dessa, som bära Onkelos
och Jonathans namn, syriskan ur nya testamentet (det menas väl
den syriska öfversättningen), arabiskan ur gamla bibelöfversättningar
och goda arabiska författare samt rabbinska språket (d. v. s.
ny-hebreiskan) ur rabbinkommentarier. Också hette läraren nu ej
längre professor i hebreiska, utan i orientaliska språk. Trots detta
omfattande program har dock undervisningen i det stora bela varit
mest inriktad på hebreiskan, af det naturliga skäl, att studiet
hufvudsakligen drefs af blifvande präster och därför inrättades efter deras
behof. Sannolikt bar ock orientaliska professorns undervisning i
hebreiska icke synnerligen skilt sig från den, som gafs af de två
teologie professorer, som föreläste öfver gamla testamentet, om ock
de senare mest behandlade ämnet ur exegetisk synpunkt, under det
de förre måste taga mera hänsyn till språkets och ämnets
arkeologiska sidor. Hvarje intrång på teologiens fridlysta område var dem
dock så godt som förbjudet genom lagens bud, att om deras
disputationer berörde teologiska ämnen, skulle de underställas
teologiska fakultetens censur; och att denna paragraf ej stod blott på
papperet hade liavius fått kännbart erfara. Alla orientaliska profes-
1 De två hufvudkällorna för kännedomen härom äro E. L. Hydréns
dissertation. »De fatis litteraturæ orientaiis in Suecia» 1—4, 1755—02 och
K. U. Nylander, semitiska studier i Sverige etc. (Xy svensk tidskrift 1889).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
